Jag brukar inte läsa SvD:s Under strecket. Det är alldeles för mycket text. För många namn. För mycket att ta in på morgonen. Men i dag var rubriken ”Författarnas självvalda klostertillvaro”. Eftersom jag själv känt mig precis såhär de senaste dagarna, instängd i ett kloster, kunde jag inte låta bli att läsa.
Det var en fantastisk artikel. Lyssna bara på detta: ”Jag tror på mirakel överallt utom i skrivandet, säger Isaac Bashevis Singer. Det enda som frambringar bra skrivande är hårt arbete.”
Åh, nämen tack liksom! Tack för att du erkänner mitt slit. För några dagar sedan fick jag höra att jag var en ”businesswoman”. Men kan man vara något annat som författare i dag? Jag har starta-eget-bidrag från Arbetsförmedlingen därför att de tror på mitt skrivande som ett företag. Är det något nytt? Någon berättade att på ”hennes tid” garvade de rått åt sådant. ”Försörja sig på att skriva böcker, glöm det!” ungefär.
Vi får väl se om jag lyckas att försörja mig på skrivandet i längden. Men jag ser på mitt skrivande som ett arbete och inte som en hobby. Ibland är det så fantastiskt att jag sitter och fånler vid datorn. Ibland önskar jag att jag hade en boxningspåse i arbetsrummet när jag är så förbannat trött på mina egna tankar. Ungefär som på vilken annan arbetsplats som helst alltså, fast där är det andra man blir förbannad på. Jag har ingen annan än mig själv att skylla.
Men visst är det en förändring som skett i författarnas klosterliv. Visst kan vi inte låsa dörren om oss på samma sätt som för tio år sedan? Visst går inte bokbranschen under medan vi står obemärkta och ser på?
Det står ingenting om denna förändring i just dagens SvD-artikel. Men jag ser förändringen när jag går in på Perssons Bokhandel som är granne med mig i Sollentuna. Det är aldrig en enda människa där, trots att där fortfarande finns en lyrikhylla och pockets fortfarande kostar 55 kronor. Om mammorna, papporna och snorungarna får för sig att köpa böcker så går de ändå till Akademibokhandeln i Sollentuna Centrum där samma pocket kostar 79(!) kr.
Jag tror på att jag som författare själv behöver vara aktiv i marknadsföringen av mina böcker. Jag tror på att jag som författare behöver vara insatt och följa med i bokbranschens utveckling. Men jag kommer aldrig, aldrig, aldrig skriva något för att ”det skulle sälja bra”. Jag har bara mina innestående böcker. De som bevaras inuti mig tills de en dag kanske berättas. Jag kan bara skriva det som jag verkligen själv tror på. Finns det ingenting jag tror på, då ska jag inte heller skriva.
Eller som Ezra Pound förklarar vad som är viktigast för en författare i slutet av artikeln:
”Jag vet inte om man kan rangordna de nödvändiga kriterierna, men han måste ha en fortgående nyfikenhet, som naturligtvis inte gör honom till författare, men om han inte har den kommer han att förtvina.”