Halva tiden har gått. Bara fyra dagar kvar i paradiset. Allt har ett slut.
Men det är så typiskt mig att tänka på slutet när jag ligger här med kisande ögon, ett uttömt huvud och sluttande axlar. Min hy är inte längre genomskinlig. Läpparna mer röda än blå. Jag har tinat upp, utifrån och in som en kycklingfilé. Blivit lite mer som dem, de mörka knubbsälarna med bekymmerslösa ansikten och glada utbuktande magar.
Vi bor på ett barnfritt hotell. Vattenytan i de fyra poolerna ligger helt blanka, orörda. Det är ett sofistikerat hotell. Här är det ingen som lyssnar på tysk techno. Här ligger vi blanka, orörda under de serpentinliknande palmbladen. Vi som inte tycker att vi är några chartertyper, men som ändå vill åka på solsemester. Min urdruckna kaffekopp i plast sveper med den lilla brisen, rakt ner i poolen. Ögonbrynen stiger ovanför tidningskanterna. Den ljuva tystnaden känns plötsligt besvärlig. En våg av panik sprider sig inom mig. Herregud, ni menar väl inte att jag ska … jag är en badkruka … jag kan inte … Jag vänder mig till Gustaf som precis har slumrat in likt ett litet barn. ”NU HOPPAR DU I OCH HÄMTAR KAFFEKOPPEN!” Sedan sätter jag mig demonstrativt tillbaka i solstolen och vänder blad i min bok. Tur att man har varandra.
Det finns inget bättre tillfälle för att läsa en riktigt deprimerande, mörk bok som när man ligger i ett bekymmerslöst vakuum. När jag var i norra Spanien förra året läste jag Människor helt utan betydelse av Johan Kling i 35 graders värme. Det var perfekt. Just nu läser jag Darling River av Sara Stridsberg. Det är blod, prostitution, smuts, misär och becksvart när det är som bäst. Jag läser som allra bäst när jag är hemifrån. Först nu kan jag känna på varje ord. Verkligen ta in det i hela kroppen. Det är som om det poetiska meningsöveskottet först får plats när jag är fylld av lycka. I vardagen hemma går orden bara rakt igenom mig.
Sommaren 2009 läste jag Pioner av Isabella Varricchios. En helt fantastisk bok, en poetisk skildring av en chartersemester. Numera kan jag inte känna doften av solkräm utan att tänka på den boken. Jag förstår varför hon skrev den. Det finns så otroligt mycket att skriva om på en charterresa. Ta inte med kameran, den är onödig. Men skrivblocket, glöm inte skrivblocket! Bara som i natt. I natt var vårt rum fyllt av ekot från en hotellbar långt bort. En alldeles magnifik tolkning av Frank Sinatras My way. Framför mig såg jag knubbsälarna uppradade i neonljuset med tårar i ögonen.
Så fint. Så stort.