Väskorna är packade, vi har sagt farväl till vårt rum med utsikt och checkat ut. Nu njuter vi en liten stund till av solen i väntan på flygbussen. Jag har den vanliga flygnervositeten i kroppen. Det känns ungefär som första skoldagen efter sommarlovet när man var liten. Kroppen kan inte sitta still. Det kryper och yrar. Att flyga är ungefär det allra värsta jag vet. Tragiskt med tanke på att resa är ungefär det allra bästa jag vet. Jag tröstar mig med att prinsessan Mette-Marit också är hemskt flygrädd.
Vi har haft en fantastisk vecka. Det har vi verkligen. Jag har en tendens att få allt att låta melankoliskt, surrealistiskt, bisarrt eller ironiskt när jag skriver. Det är inte meningen, jag kan bara inget annat. Även efter denna resa kommer vi hem med nya hotell-öppnar-planer. Samlar modet på hög tills det en dag kanske blir av. Om jag inte hade Gustaf som kompletterar mig alldeles utmärkt skulle jag gå raka vägen till banken imorgon bitti och be om lån.
Men nu längtar jag hem till Simone och Sagan. Mina två katter som blivit omhändertagna av grannar och föräldrar under veckan.
Vi fick ett sms från dem i går.
”Mjau, vi mår båda mycket bra och får mat så det räcker och blir över. Känns lite tomt men i dag kom en gubbe och klappade oss. Han verkade bekant på något sätt, men han stannade tyvärr inte så länge. Var inte oroliga, vi klarar oss bra. Miss you both!”
Ps: mina inlägg fortsätter även efter i post-semester-depressionen hemma i kylan. Ända fram till sista februari. Ds.