The end. Avslutningsvis vill jag skriva om den text som berörde mig mest under förra året. Det var Daniel Sjölins inlägg på Babel-bloggen där han berättade varför han skulle sluta. “Är det verkligen roligt att inte vara rädd?” Ibland läser man texter i precis rätt tidpunkt. Daniels Sjölins tankar tangerade många av mina just då.
Att sluta. Dessutom på ett jobb man älskar? Är det överhuvudtaget tillåtet enligt arbetslagstiftningen i dessa tider med mördande konkurrens om jobben? Går det ens att ge en giltig förklaring till ett sånt beslut? Daniel Sjölins förklaring slog an i mig. Det var inte hjärnan, eller ens hjärtat han lyssnat till. Det var magen som värkte av längtan att få skriva. Vilket nervpirr man utsätter sig för när man struntar i förnuft och känsla och lyssnar till en inre önskan.
Det där modet att göra ett eget val, att satsa så mycket utan att veta hur framtiden blir. Det kändes som en härlig livlina ut ur trygghetsnarkomanin. För vilken enorm kraft det är i det där beslutet. Nu jävlar!, liksom. Hoppas den där kraften leder till storverk!
För så är det ju med avslut, att de är en början på något nytt! Ett stort lycka till till alla er som följer magkänslan!