Vi tar bussen till den stora staden på den lilla ön. Vi skaffar en karta och ringar in platser och saker vi ska se. Vi går till den gamla delen. Smala gator, caféer, butiker och kyrkklockor som ringer. Jag blir glad för det är ungefär 40% billigare än i Sverige. Jag köper en kofta i 100% ull för 100 kronor. Vi blir hungriga och går mellan gränderna för att hitta en uteplats i solen. Vi hittar en men jag tycker att den känns lite för sportig. Jag tycker att vi ska gå runt hörnet för där ligger en som ser lite mer fransk ut. Vi går runt hörnet. Vi går. Tar steget. Låter blicken falla lite åt vänster. Runt hörnet väntar den. Som ett hårt slag mitt i magen …
Det är en man som ligger där på asfalten, vågrätt över shoppinggatan. På rygg med fötterna i luften. Hans spretiga vita hår sticker upp som tofsar på huvudet. En annan man i ambulansuniform sitter på huk över honom och räknar. Uno, dos, tres … Trycker med båda händerna över hans bröst. Över hans ljusgula bomullströja. Över hans hjärta som inte längre slår.
För en minut sedan slog mannens hjärta. Dunk, dunk, dunk. Precis som det gjorde i morse. Precis som det gjort hela hans liv. För en minut sedan stod vi tjugo meter upp på gatan runt hörnet. Jag tyckte att restaurangen var för sportig. Om jag inte hade tyckt att den var sportig. Om jag bara hade nöjt mig för en gångs skull. Om vi bara hade satt oss där. Runt hörnet. Helt ovetandes om döden tjugo meter bort.
Nu står vi här. Med fortfarande dunkande hjärtan i våra halsgropar. Vi sätter oss inte ner på den franska uteserveringen. Vi står bara still. Tillsammans med alla andra män, kvinnor, barn och hundar som bara står där, stilla. Vi håller andan för varje gång ambulansmannen trycker till med sina händer.
Kom igen nu då. Kom igen. Kom tillbaka. Kom.
Nu tar de fram de elektriska stötarna. Mannens vita gympaskor hoppar till några centimeter ovanför marken. Jag undrar om det bara är jag som funderar över vad mannen tänkte när han klädde på sig i morse. Jag kan inte sluta tänka på det. När han stod framför spegeln på sitt hotellrum och tog på sig de där beiga shortsen. När han inte visste att det skulle vara hans sista morgon. Hans sista dag.
Jag vill inte titta längre. Jag vill gå. Vi går. Men hundra meter bort ångrar jag mig. Jag måste tillbaka. Jag måste få veta vad som händer. Jag måste få veta om mannen klarar sig. Och jag går tillbaka till hörnet med raska, något hoppfulla steg. När jag rundar hörnet kommer han att stå på benen igen. Folk kommer att applådera åt de stolta ambulansmännen som nyss räddat ett liv.
Men mannen ligger fortfarande där. Rör fortfarande inte på sig. Ambulansmannen har lutat sig tillbaka, hans armar hänger slappt längs sidorna. Mannens fru har tagit över. Hon räknar, trycker. Trycker hårdare. Hårdare. En till ambulans svänger in på gatan. Tre poliser skingrar folkmassorna och ställer sig runt mannen som i en cirkel.
Vi måste titta bort nu. Orkar inte se mer. Vi går vidare. Och där borta är allt som för tio minuter sedan. Människor shoppar, äter, solar och skrattar. Men våra leenden är som bortblåsta. Jag har en boktitel av Jonas Gardell på hjärnan. Den stannar kvar, vill inte försvinna.