Hur det började. Det var september och jag var 21 år och stod i en hiss på väg upp till kontorsdelen, högst upp i den vackraste brandgula byggnad jag sett. Jag skulle skriva på ett kontrakt. Det här var första dagen jag skulle jobba som bokuppsättare på Stockholms stadsbibliotek. Tre timmar om dagen varje vardag skulle jag gå omkring med en bokvagn på första och andra galleriet i den pampiga Rotundan. Den första personen som tog hand om mig och introducerade mig i bokuppsättarkonsten var en person jag fäste mig mycket vid. Vi var nog en perfect match som mästare och lärling!
Jag minns särskilt när hon skulle visa mig rutinen för att hämta beställda böcker i magasin, när jag hade avancerat till att jobba i disken där biblioteksassistenterna jobbade. När vi gick igenom det man skulle göra i katalogen fick jag instruktioner och hon stod lugn bredvid och litade på att det skulle bli rätt även om jag inte gjorde allt i samma ordning som hon brukade göra. Den där vänligheten, tilliten och lugnet passade mig perfekt för att lära mig.
Hon blev en förebild för mig. Inte minst eftersom hon har svart bälte i hur man bemöter någon på bästa sätt. Till synes oändliga förråd av tålamod, en röst som aldrig tappar sitt lugn och ett ansikte som aldrig förlorar sin vänlighet, samt stora yrkeskunskaper är verkligen fina egenskaper både när man möter besökare och arbetskamrater.
En gång läste vi Erlend Loes Doppler samtidigt. Vi läste på norsk. Det blev som en lång läsecirkel där vi pratade och skrattade åt Dopplers drastiska sätt att göra slut med vardagsstressen. Jag gjorde älgkalven Bongo utklippt i papper till min arbetskamrat. Lite som ett minnesmärke för den roligaste läsecirkeln jag har varit med om.