Det är mycket enkelt: man plockar bokstäver ur alfabetet och placerar de i grupper om en till uppemot tjugo med små mellanrum emellan. Förhoppningsvis blir det läsbart…

Jag har aldrig gått en skrivarkurs och än mindre någon sån där skrivarutbildning som ska finnas på högskolan. Så jag vet knappast vad jag pratar om.

Jag tror de viktigaste elementen för mig är TONEN och RYTMEN. Båda är något jag snarare känner mig fram till än något uträknat. Jag kan byta ut ord mot andra för att förlänga eller korta en mening så att rytmen blir bättre men jag kan inte förklara hur eller riktigt varför. Jag gillar också alliterationer, i viss mån upprepningar och att växla korta och långa meningar. Det får inte bli en jämnkokt gröt.

Men nu gällde det Tivoli.

Första delen har en del språkliga egenheter. Tonen fann jag genom att låta den unge Gustav Vasa själv berätta sin historia i brev till en beundrad och långt äldre läromästare. Form och innehåll hjälper varandra – Gustavs oklara erotiska förhållande till sin äldre vän gav spänning åt deras relation men det jag framför allt utnyttjade var Gustavs dåliga självkännedom – det gav inte bara utrymme för komiska scener det gav också språket en dynamik när så mycket han sa så uppenbart stred mot hur omgivningen/läsaren uppfattade saken. Det är ett klassiskt element – tragisk ironi – men här förstås mycket lättsammare om än slutligen också ganska tragiskt. Ironin var nog den språkliga motorn i denna del, men aldrig helt utan medkänsla med den unge junkern, hoppas jag.

Första delens språktekniska ram var att enbart använda ord som också brukades på 1500-talet. Jag försökte aldrig skriva 1500-talssvenska men jag ville helst bara använda den tidens vokabulär, om än kanske inte alltid i deras ursprungliga betydelse. Jag slog bokstavligen upp tusentals ord i SAOB (alltså Akademiens stora ordbok som finns på nätet) för att kolla att de ord jag använde verkligen var i svang redan för femhunda år sedan. Även 1600-talet fick duga – jag tror inte många läsare störts av att det plötsligt dyker upp 1600-tal i 1500-talsordförrådet… Nu går det säkert att hitta många exempel på modernare ord än så i första delen – jag är inte perfekt!

Jag läste en del samtida texter och skrev upp ord eller vändningar som jag tyckte var särskilt fina och försökte sedan få in dem på ett naturligt vis. Däremot skippade jag helt den tidens grammatik eller stavning (rättare sagt: ostavning, allt var en enda röra på den fronten) för det skulle bara gjort texten svårtillgänglig utan att vinna särskilt mycket på det. Lånade bara lite av äldre meningsbyggnad för att ge ytterligare färg åt berättelsen.

Andra delen försökte jag skriva så nusvenskt vardagligt som möjligt – för att ge illusionen av att det var skrivet idag. Det är en av flera luringar i boken. I själva verket ska det vara skrivet för tvåhundra år sedan. Ingen konsekvens här alltså. Vad jag ändå var noga med var att undvika ett flitigt användande av verkligt moderna ord. Eller om jag så gjorde, skulle de ha en annan betydelse – t ex “bredband” visar sig vara rullande trottoarer…

Tredje delen skrev jag på en ospecifik sen 1700-talssvenska utan att ha några som helst anspråk på korrekthet (jag bestämmer ju helt över min romanvärld). Allt jag gjorde var att före och under skrivandet av tredje delen impregnera mig med texter från tiden, några romaner och några dagböcker och så se till att överhuvudtaget inte läsa böcker eller tidningar från modern tid under processens gång. (Och aldrig surfa, Facebboka eller liknande under en skrivprocess – bara för att snabbt kolla upp fakta i så fall. Det är en generell skrivregel – surfandet tar alltför mycket arbetstid!) Och så lita på att det blev någorlunda 1700-talskänsla i skrivandet – utan att ha någon särskild metod eller granskning av det hela. En särskild sak jag införde var en mer utvecklad ortografi – jag som aldrig använder semikolon och mycket sällan utropstecken stoppade nu in hel del av detta, samt ord i versaler eller kursiv, vilket var också var mycket vanligt på den tiden. Allt för tidskänslan.

Fjärde delen skulle utspela sig på 2020-talet och i ren dialogform. För att få ett naturligt talspråksflöde i replikerna bestämde jag mig för att helt skippa skiljetecken och stor bokstav – ofta har vi t ex mer paus i en mening än mellan meningar. Jag ville helt enkelt göra ordväxlingen mer realistisk. I en del passager blev det på bekostnad av förståelsen – syftning och sånt – så jag införde till slut frågetecken efter frågor och tre punkter för att markera längre paus, men det är allt.

(Flera kritiker har uppskattande karakteriserat fjärde delens språk som påverkat av sms, mail och chat – och det stämmer att de kan ha en avsaknad av interpunktion gemensamt men själva språkliga innehållet är inte avsett att spegla något slags sms-utveckling.)

Denna fjärde del utspelar sig i en kinesiskdominerad värld och jag tänkte först införa kinesiska låneord men tänkte sedan att det skulle bli obegripligt och i stället mer realistiskt att engelskan fortsätter bre ut sig ännu ett tag och då kunde jag använda en del engelska låneord, även som ett uttryck för ena karaktärens osäkerhet i vissa situationer. Så blev en del språkliga egenheter i denna sista del ett direkt uttryck för psykologi. 

Form och innehåll – aldrig går de helt ur varandra.

Mycket mer finns att säga – som att jag i en del stoppade in ett tjugotal kortcitat från en av våra stora svenska klassiker, men avslöjar inte vem – men nu när alla läsare redan somnat väljer jag att själv också sätta .