Ritualerna då? Brukar inte författare ha konstiga tvångsbeteenden kring skrivsituationen? Som författaren i Lida som måste ha ett helt speciellt skrivmaskinspapper för att kunna skriva och därmed lyckas få sin “värdinna” att lämna huset en stund för att inhandla sagda papper?

Jag vet inte om jag kan bjuda på så mycket. Det enda jag kommer på så här på rak arm är att mitt tedrickande (normalt öppet för olika sorter (utom Roibos (vilket iofs inte är ett te))) under koncentrerade skrivperioder fokuserar kring en enda sort.

Det ska vara det engelska påsteet PG tips – inget annat. Ett av Englands vanligaste och billigaste teer men tänkt att blandas med mjölk för det är mycket starkt och mustigt. Själv vägrar jag dock att förvandla gott te till jolmigt diskvatten genom att tillföra mjölk så jag spär i stället ut min PG-påse med drygt 3/4-dels liter vatten. När den så legat i tekannan högst ett par minuter fiskar jag upp den trådlösa (hm!) påsen med en udda gaffel jag har, det är en ful gaffel med mycket korta gaddar som jag på detta sätt upphöjt genom att göra den till den enda värdiga tepåseuppfångaren. Om jag inte hittar gaffeln inom två minuter blir teet bittert och jag får göra om tesatsen. Följer jag inte dessa regler så riskerar jag hela skrivprocessen.

Mer än så kan jag inte bjuda på i ritualväg. Är det någon som har egna roligare varianter eller hört talas om sådana?