Gott nytt år alla bokcirklare!
Först vill jag tacka för förtroendet att gästblogga här under en månad.
Sedan har vi detta med pseudonymiteten. Efter ett tiotal böcker har jag för första gången valt att ge ut en bok under strikt anonymitet. Bara min förläggare och några av de närmaste vännerna vet vem som döljer sig bakom namnet Kim Kolliander och skrivit den nyss utkomna romanen Tivoli.
Pseudonymen befriar och begränsar.
Jag har skrivit en roman som kastar sig mellan olika tider och identiteter, som leker med våra förväntningar på hur människor av ett visst kön eller av ett visst ursprung beter sig. Vem har skrivit vad, är frågan som löper genom boken och inte bara som en ytlig lek.
Min förhoppning är nämligen att boken ska utmana fördomarna så pass att man slutligen lägger dem något lite åt sidan. Jag har alltid avskytt den tvångströja som genrerna skapar för både författare och läsare. Att det blir viktigare för handlare och konsumenter att placera en bok under en viss kategori, att veta vilken generation som skriver, vilket kön och helst också att författaren gör sig bra på bild än att få en verklig läsupplevelse genom en levande och oförutsägbar text.
Jag tror ingen av oss egentligen vill detta men samtidigt förstår jag tryggheten i att få det man förväntar sig. Det är ju i praktiken så att vi kan läsa den mest sadistiska deckare med obarmhärtiga mord på spädbarn utan att uppröras det minsta – för det tillhör genren – men om berättelsen plötsligt glider över från psykologisk realism till absurd humor eller det visar sig att författaren bakom orden har något annat mellan benen eller fler fåror i ansiktet än vad vi först inbillade oss – då blir många upprörda och känner sig illa behandlade.
På det viset är pseudonymiteten ett experiment – vad ska läsare tänka, hur ska recensenter döma om de inte vet någonting om avsändaren, inte har ett enda foto, en enda intervju, en enda xx-talism att luta sig mot utan tvingas simma runt i berättelsen med vidöppna sinnen.
Men pseudonymen begränsar också, har jag förstått nu efter att boken varit ute ett par månader. En del kulturjournalister misstänker lättköpt publicitet som huvudsakligt motiv bakom anonymiteten. När Dagens Nyheters recensent förlorade sin koncentration på texten av sådana funderingar blev jag tvungen att svara att det kan finnas andra motiv än publicitetshunger, nämligen det motsatta. (Läs mitt svar här.)
Även bloggare, twittrare och mer tystlåtna läsare kan bli osäkra i vårt stränga tyckandeklimat – tänk om det är en känd och stor författare som ligger bakom, då kan det vara riskabelt att dissa boken, men å andra sidan kan det vara en desperat nybörjare, då vore det ju pinsamt att släppa ifrån sig beröm. Så bättre att hålla tyst. Vårt behov av kategoritrygghet tycks ibland omättligt.
Jag förstår nu också att jag tvingas splittra mitt författarskap (låter pompöst men kommer inte på ett bättre ord). De läsarskaror (stora eller små) jag lyckats skrapa ihop med mina tidigare böcker tvingas jag nu lämna ostörda, när jag mest av allt skulle vilja störa dem med min nya favoritbebis.
Och jobbigast av allt: när folk och bekanta frågar mig vad jag sysslat med på sistone framstår jag som en lätting och odugling som inte kan peka på en enda riktigt aktuell titel.
Vi måste ju alla bidra till produktionen. Grottekvarnen får inte stå stilla. Och det nya året har redan startat.