Det är nu tio år sedan jag började jobba som bibliotekarie på ett folkbibliotek.
Mitt första jobb, medan jag fortfarande höll på med utbildningen, var på Valbo bibliotek i Gävle kommun. Jobbade där december, över jul, nyår, januari. Sedan kombinerat med timtjänst på Gävle stadsbibliotek, våren sommaren och en bit in på hösten 2002.
Någon gång under sommaren ringde Åsa för att erbjuda mig ett vikariat på Sandvikens folkbibliotek och på den vägen har det varit.
Jag kommer ihåg att Conny Persson hann börja som chef på stadsbiblioteket i Gävle innan jag slutade där. Conny som nu vid årsskiftet gått och pensionerat sig, även om jag misstänker att han smider planer för sitt gamla fina antikvariat.
Första gången jag träffade Conny kunde han som den litteraturens man han är inte låta bli att ge mig ett lästips. (Något jobb hade han dock inte att ge mig, men det har känts mer som hans förlust än min)
Conny tyckte jag skulle läsa poeten Mark Strand eftersom vi hade nästan samma namn. Och det var ett tips som jag är glad och tacksam för. Jag återvänder ofta till Mark Strand och hans metalekar med berättarformen, där berättelsen ofta i själva verket blir till en berättelse om att skriva en berättelse.
Måste få bjussa på ett smakprov, och notera det briljanta användandet av de av så många föraktade semikolonen:
Också hos oss fanns en önskan om att äga
något bortom den värld vi kände till, bortom oss själva,
bortom vår föreställningsförmåga, något vi likafullt
skulle kunna se oss själva i; och denna önskan dök alltid upp
i förbigående, i ett ljus som blev svagare, och i sådan kyla
att isen på sjöarna i dalen smällde och knakade,
och yrsnö täckte den mark man kunde se,
och de scener ur det förflutna som nu återvände till ytan
såg annorlunda ut, var spöklika och vita
och var på fel platser och så gott som utsuddade;
och inte en enda gång kände vi oss nära
förrän den nattliga vinden talade: “Varför hålla på så här,
och särskilt nu? Återvänd dit där ni hör hemma.”
Och där, med fönsterrutor som glödde avlägset, syntes,
liten i det frusna landskapet, en stuga;
och vi stannade framför den, förvånade över att den fanns,
och hade gärna gått fram och öppnat dörren
och stigit in och värmt oss i dess glöd;
men den var vår genom att inte vara det
och måste förbli tom. Det var själva idén.
Dikten heter “Idén” och finns i samlingen Det pågående livet. Vad händer i den som läser den här dikten?