Klar med Hylingers Det hemliga sällskapet som var bra men inte SÅ bra som jag kanske hoppats. Den förändrade inte mitt liv på något sätt. Om det är något rättesnäre, man kanske inte ska förvänta sig sådant av skönlitteratur. Den sortens förväntningar kan förstöra mycket.
Att läsa skönlitteratur är för mig att sänka farten. Tid för eftertanke, reflektion eller för att sänka garden så att något nytt sätt att se på tillvaron kan komma in.
Nu lär jag förstås återvända till fortsättningarna, Den stora sammankomsten och I det hemliga sällskapets tjänst. Men det får bli annan gång, further down the road. Jag gillar den här sortens författare som förmår sätta ord på en sorts livskänsla, de blir följeslagare man inte alltid behöver bjuda med på sin egen resa
Efter romanläsning som kräver koncentration eller uppmärksamhet är det skönt att gå över till en faktabok som är mest att bläddra sig igenom.
Nu har jag börjat på Boken om The Clash. En sån där bok där alla medlemmarna är medberättare, fyller i bilden med olika penslar och färger. Älskar sånt.
Får erkänna att jag inte är någon tokclashare utan mer MTV-sorten: saker som Rock the Casbah och Should I stay or should I go. Men jag gillar hur de blandade olika stilar, öppenheten för Ska och reggae och kopplingen till Allen Ginsberg, förälskelsen i Broadway och för att de satte fart på Thåström där i början.
Samtidigt som jag lånade hem Hylinger lånade jag Steve Earles nya: I´ll never get out of this world alive. Som fick jag se var en roman, inte en samling noveller som jag trott.
Vet inte om jag orkar med det nu, och på engelska dessutom. Nästa jag vill läsa är snarare Kamrater på en irrande planet, men det har jag tänkt många gånger.
Marcus Strand
twitter.com/marstra1