Jag älskar att läsa noveller. Jag tycker om formatet, framförallt för att berättelserna ofta blir så starka. Samtidigt som jag mitt i läsningen kan bli tokig på att berättelserna ger fler frågor än svar, är det just detta som gör att noveller ofta stannar kvar längre hos mig. Formatet tvingar fram en reflektion kring berättelsen.
Tyvärr blir det sällan så att det är novellsamlingar jag kommer hem med när jag varit på biblioteket. Men nu har jag äntligen fått tummen ur och läst en:
Våra händer stickande, kliande av Selene Hellström.
Det här en riktigt stark novellsamling, och dessutom en suverän debut av författaren.
En bok som man läser med konstant ont i magen, och när man läst färdigt lämnas man verkligen med många frågor om vad som egentligen hände i den novellen, eller hur det ska gå för karaktären i den andra.
Novellerna handlar om maktordning, om rollen som offer och förövare och hur dessa ibland kombineras i samma person. Det här är inte berättelser om karaktärer som man bara tycker om, som man kan identifiera sig med. Det är fantastiskt jobbigt och jag tror att en stor anledning till varför jag gillar det så mycket, att man orkar läsa dessa historier, är just att det är noveller. För jag skulle inte orka läsa en rad till om den alldeles nyblivna mamman i novellen ”Man får lirka lite”, eller om pojken som tycker att det är hans rätt att få en avsugning av den nya tjejen i klassen eftersom de har hånglat i ”Det är sådant man bara gör på porrfilm”.
Det är oerhört effektfullt och Hellström har ett fantastiskt sätt att skriva som gör att jag stundvis knappt kan andas när jag läser.
För er som vill ha fler tips på novellsamlingar kan ju bara scrolla ner lite här på redaktionsbloggen och läsa Jenny Westlin Greens inlägg, för fler suveräna tips!
Emelie Sundström