Stark, kontroversiell, spännande. Med de tre orden beskrev min redaktör på förlaget manuset till den kommande romanen. Kanske tre av de ord som jag själv helst skulle välja i komplimangväg. Men det var bara feedback i all hast innan jullovet började, och jag gissar att det ännu kommer att bli en del ändringar.
Fick någon några trevliga böcker i julklapp? Jag brukade tidigare alltid önska mig en lång lista med böcker, men det var när jag ännu bodde ute på landet och det kommunala bibliotekets utbud inte var så hävt. Nu lånar jag hellre. Tycker inte så mycket om att äga saker längre. En god bok som man kan plocka ur hyllan och läsa i liter är ändå trots allt aldrig överskattad.
Det här året önskade jag mig bara en bok i julklapp, och jag fick den. Det var antologin “Utan”, utgiven av Söderströms förlag. Den handlar om ofrivillig och frivillig barnlöshet, och jag läste den på juldagen utan att lägga den ifrån mig. Det var en av de där läsupplevelserna som jag brukade gotta mig åt i tonåren, ni vet, när man sitter där och snoret rinner och tårarna rinner, och jag tänkte att det ju alltid var den här sortens berättelser som brukade beröra mig mest. Jag brukade läsa veckotidningarnas “Direkt ur livet” och sådant, och som liten läste jag ögonvittnesskildrningar från olika slags naturkatastrofer. Älskade att läsa hur det gick till när vulkaner fick utbrott och jorden skakade.
På universitetet hade jag en professor som ansåg att man absolut inte ska blanda in känslor i litteraturen. Man ska aldrig tänka tanken “Tycker jag om den här boken” för det är irrelevant. Jag försökte en tid leva enligt den devisen och tog mig igenom böcker som jag annars skulle ha lagt åt sidan, bara för att jag ville veta vad de gav mig när jag väl hade kommit igenom dem. Till exempel Absalom, absalom skulle jag ha gett upp med om jag inte skulle ha kommit ihåg min litteraturprofessors ord. Och när jag väl hade kommit igenom den så märkte jag att det var en av de bästa böcker jag läst, och ja, jag tyckte om den, fast jag inte tyckte om att läsa den. Men sedermera har jag börjat anse att känslor är ett bra sätt att närma sig litteratur, precis som all annan konst, för konst spelar med emotioner. Den drabbar. Och vad drabbar den? Intellektet, jo visst, men mest av allt drabbar den känslorna. Den slår på en sträng och anger en ton, som ett ackord, och det kan man utgå från när man ska gå vidare i sin upplevelse. Och vad gör poeter annat än öser ur sig känslor, allt som oftast? Nog ska man vara bra okänslig för att kunna stänga av sig själv emotionellt om man läser ett verk som vädjar till just känslorna. Och då tycker jag att man missar något, också i sin analys.