En tid efter att jag började studera litteratur på uni var Gunnar Ekelöf en av mina husgudar. Jag skrev essäer om hans lyrik (och noterade att en hel del ivriga studeranden och professorer hade gjort det innan mig, avhandlingarna gick att rada på hög). När jag under några år efter det drog skrivgrupper så hade jag alltid några dikter ur Sent på jorden med i kursmaterialet och jag satt länge och väl och försökte få mina deltagare att se det storslagna i hans lyrik.
Nu läser jag Ekelöfs produktion igen, en hel diger samlingsvolym som jag ibland plockar ner ur bokhyllan och blåser dammet av och sedan bläddrar i. Läser här och där. Och det är som om jag såg dikterna med andra ögon nu. Den där känslan av kontakt till materialet har försvunnit. Ännu tycker jag att Eufori är en underbar dikt:
”Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en smörgås, pluntan och pipan”
Kan det bli mera Hemingwayskt utan att vara det? Men det där som drabbade mig när jag första gången läste Denaturerad prosa och Böljeslag har bara förbytts till avmätt irritation över flera av dikternas uppenbara behov av bearbetning. Det är ju så att vissa författares verk helt enkelt klarar av att värja sig för tidens tand, och i viss mån stämmer det in på Ekelöf, men så minns jag en fråga som någon ställde även om jag inte minns frågeställaren: Läser någon verkligen Ekelöf ännu?
Sorgligt, tycker jag.