Jag intervjuade författaren Kjell Westö strax efter att han hade avslutat sin stora roman Där vi en gång gått, och då talade han om den utmattning han kände efter att han hade skrivit en bok som krävde så mycket av honom. Han sade att det kändes som om han aldrig mera skulle kunna tänka sig att skriva en liknande bok. Då förstod jag honom inte. Jag var tjugofem och hade aldrig ännu kännt mig tom, aldrig blivit trött i språket.
Nu, fem år senare, vet jag precis vad han menar. Jag känner mig inte tom på idéer, det är jag aldrig, men tom på ord. Tom på formuleringar. Allt känns utnött. Det känns som om jag aldrig mera skulle vilja skriva en ny bok igen.
Det är en övergående känsla, det vet jag, och jag noterade i dag när jag hade möjligheten att för första gången på flera månader röra mig ute ensam på stan, utan kidsen i släptåg, hur jag plötsligt fick lust att skriva igen. Det var människorna, rörelsen, tankarna som vaknade, funderingarna över andra människors liv. I klädaffären köpte en ung tjej en hel hög med kläder som såg ut att passa henne själv, men ville ha dem alla inslagna i skilda paket. Hon såg besvärad ut när expediten frågade henne om hon ville ha extra lång bytesrätt, så att mottagarna kunde byta ut dem ifall de inte passade. Hon svarade “nej tack”. För mig var det helt klart att hon köpte dem åt sig själv, till julklapp. Och så började hjärnan arbeta.
En författare som bara sitter hemma och försöker skriva utan att gå ut och verkligen leva mitt i det liv som hon eller han försöker beskriva tror jag är en omöjlighet. Men det glömmer jag så lätt. Ordtankarna fylls på när man rör sig bland andra kroppar. Det kommer nog att räcka länge innan jag på allvar börjar skriva nästa bok. Före det måste jag leva lite mera.