Jag har varit hos mina föräldrar med barnen i dag och jag passade på att gå till grannarnas julbasar. De bor på världens ljuvligaste ställe, en gård med rödmyllade stugor, bland annat ett soldattorp. Där finns en handfull gamla hus plus huvudbyggnaden, och jag brukade leka med deras nästan jämnåriga dotter när jag var liten. Det var paradiset på jorden. De hade en egen damm (egentligen simbassäng men med naturligt tillflöde, mörk och full av grodyngel) och en linbana som man kunde svischa över dammen med och otroliga, stora gräsmattor. Frun i huset är hantverkare så hon lagar varje år mängder med grejer som hon säljer, och jag har aldrig tidigare gått dit, men nu tog jag ungarna med mig och gick. Och det var väldigt trevligt. Träffade barndomsvännen igen. Det är säkert tolv år sedan jag såg henne senast för hon har flyttat till Sverige.
Att återvända till sina barndoms landskap är alltid stoff för litteratur, det vet jag, och jag leker med tanken att skriva en roman om min hembygd. Jag vet att ingen annan har gjort det ännu, och det finns nog stoff. Men jag har på något sätt problem att skriva om sådant som är väldigt bekant och nära. Så det kanske aldrig blir mera än en idé.