Tänkte på om det är kult att äga en bok som inte finns på något bibliotek, ha en raritet.
Gäller för alla yrkesgrupper säger mitt livs kärlek över en caffe latte.
– Bibliotekarien vill ha en kultbok. Snickaren har en bit sällsynt riojakaranda på hyllan & vinsamlaren ett raritetsvin.
(Jurister har?)
Man vill ha något unikt, något eget, ett exempel på att man är livsnjutare kanske eller expert (eller nörd). Jag har inget unikt exemplar om man undantar en gammal snygg upplaga av Driver dagg faller regn som jag hittade på en loppmarknad på Fårö bland gamla cykeldäck, kaffekannor, brunblommiga 50-talskoppar, simfötter och trasiga Musse pigg-drakar. ”Lägg vad ni tycker saken är värd i den här burken” stod det, så det gjorde jag och stegade ut.
Det står Bengtsson i den boken.
Nu har vi köpt en Ipad och med samma känsla av att vilja ha en raritet även när det gäller en anonym teknikpryl så faller vi för frestelsen att gravera in Peter & Johanna på baksidan.
Vi har en raritetIpad. Endast en upplaga. Med den gravyren.
Nu har jag fastnat för detaljen night mode. Det går alltså att ställa in Ipaden på vit text på svart botten och läsa i fullständigt beckmörker. Så jag plöjer Fredrik Lindströms senaste När börjar det verkliga livet? med alla lägenhetens lampor släckta. NIGHT MODE. Och jag läser den för att jag har köpt den tryckta boken i julklapp till någon som jag vill ska vara lycklig och som inte alltid är det och jag undrar om det är en prima present. Jag tänker Lindström han är ju lite lagom cynisk och genomskådande, det är bra. Han har ett befriande sätt att kommentera det absurda i tillvaron… intellektuell och obstinat.
I julklappsruschen på Åhléns hörde jag förresten en kommentar som fastnade och som jag kom att tänka på nu:
– MEN du kan ju inte hålla på att oroa dig för varje julklapp du köper inte är HELT perfekt och OM de blir glada!!!!!
hm