Till sommaren, när jag äntligen är fri att läsa vad jag vill, så tänker jag ta mig an Knausgårds kampserie. Jag hoppas att den inte är lika inside-tråkig som En dramatikers dagbok, som jag har bläddrat i nån gång. Troligen inte, för Min Kamp har ju fått fina recensioner och många verkar läsa den. Hoppeligen kan jag få tag på den på bibban. Vi har ett fint bibliotekssystem här i Finland men avdelningen för Nordisk litteratur är inte alltid speciellt täckande.
Nåväl, Noréns utgjutelser var väl snarare ett fenomen än stor litteratur. Det är lustigt det där med författare som skriver om sig själva, och sådana som inte gör det. Jag är själv en som inte gör det. Jag har försökt, men det blir helt enkelt bara dåligt. Men sen finns det sådana författare som verkar vara som bäst just när de på något sätt iscensätter sig själv och förvandlar sig till litteratur. Som Sylvia Plath, till exempel. Hennes dagböcker är, för mig, underbar läsning. Jag ögnade för en tid sedan igenom mina egna dagböcker och fick lust att arrangera ett bokbål i en soptunna. Det var visserligen tonårsdagböckerna, men sämre text har jag sällan skådat ändå.