Förra gången jag skrev en roman kastade jag ihop den på åtta månader. Det blev en fyrahundrafemtio sidors klunseduns full med sidospår och oväsentligheter och långa, utdragna beskrivningar av varje por i människors näsor. Jag hade ingen aning om hur man skriver roman och skrev den som om det varit en novell. Detaljerat, minutiöst och långsamt.
För att jag skulle kunna jobba med en stor textmassa till skillnad från en liten, hade jag ett stenhårt schema som jag höll mig till utan att bry mig om att det inte funkande, att det blev kantigt, skavde och slutligen blev helt fel. Varje kapitel var bestämt på förhand och jag fick inte avvika. Jag trodde jag hade kontroll. Resultatet blev alltför långt, alltför tråkigt, ett stelt, dött stycke text.
Arbetet med den här romanen har varit totala motsatsen.För fem år sedan började jag någonstans från mitten, skrev allt jag visste, visste inget, hade en hög med text som jag sedan skulle börja forma till en roman, fick ihop till en stomme, fyllde ut, blev för lång, raderade mängder, bytte perspektiv fem gånger, hade olika berättare som jag sedan tog bort och lade till igen, skrev i första person och ändrade igen till andra, strök två tredjedelar, strök ett ledmotiv, skrev mera, strök igen, bestämde mig för slutligt sidantal för att få en ram, komprimerade hela kapitel till några meningar, vände i ordmyllan, rensade, ordnade, strukturerade, och slutet är ännu inte helt klart.
Den här boken har varit en levande, organisk och föränderlig process. Jag börjar känna mig klar. Jag tror jag har prövat varje tänkbar lösning för den här boken och sedan bestämt mig för den som fungerar bäst. Jag börjar känna att jag har hittat sättet jag vill säga det jag vill säga, och att jag får sagt det mesta av det som måste sägas. Jag tror det är så här som romaner ska skrivas. Det har känts som en vandring, och att läsa den är en utveckling från något till något annat. Läsaren kommer ut skakad men oskadd, kanske en aning omtumlad men glad att ha läst. Så tänker jag mig det.