Problemet när man läst för många hyllningar och omdömen av en bok (eller en film eller vad som helst egentligen) är som bekant att förväntningarna är skyhöga. Om Evig natt av Mihelle Paver (ja hon som skrivit ungdomsserien Vargbröder) har sagts att det är den läskigaste boken, att man blir mörkrädd på ljusa dan, att man får svårt att sova etc etc. Som sagt, jag började läsa med en föreställning att jag skulle bli räddare än när jag som barn tjuvkikade på Poltergeist eller när jag såg The Grudge (och jag kan fortfarande inte ha öppna dörrar runt mig när jag ska sova). Nåväl, jag inser nu att som mest skrämd blir jag av filmer, inte böcker. I alla fall, jag hade höga förväntningar på Evig natts förmåga att skrämma skiten ur mig. Så var inte riktigt fallet (så klart). Men det är en väldigt kuslig och välskriven spökhistoria. Den spelar på vår rädsla för mörker och ensamhet och det oförklarliga. Och ja, jag var tvungen att lägga ifrån mig den ibland när jag skulle försöka sova, och ja, den gjorde mig mörkrädd. Hade jag inte läst recensionerna innan hade jag förmodligen blivit ännu räddare. Historien är denna:
28-årige Jack är en fattig och ensam londonbo. Så får han möjlighet att följa med på en arktisk expedition som radiotelegrafist. Året är 1937 och tillsammans med 4 snobbiga överklasskillar ska Jack tillbringa ett år i Gruhuken i Arktis. Ett år som till största delen består av mörker. Så blir Jack av en händelse ensam i Gruhuken, nätterna blir längre och längre och slutligen är den eviga arktiska natten ett faktum. Jack upptäcker dock att någon eller något delar hans boplats…
Jo då, den är spooky och att det är Jacks dagbok som vi får läsa gör det hela både mer verkligt och mer nära. Och ett tillägg, alla skräckhistorier som utspelar sig i ödsliga snölandskap mitt under kallaste och mörkaste vintern, ja det går alltid hem!
/Anna Jonsson