Har som sagt snöat in på böcker med temat kris den här månaden, och
kunde därför inte låta bli att beta av ännu en. Egentligen har jag
ganska svårt för hästböcker (hänger väl ihop med min totala hästvägran
som barn), men när nu Lin Hallberg kom ut med en ny fick jag den
rekommenderad av en kollega.
Måste säga att den fick ligga ganska många dagar på mitt skrivbord
innan jag till slut öppnade den, men redan efter några sidors läsning
var jag fast. Johanna är en person som man inte kan släppa i första
taget. Hon är en typisk tonåring, men med problem som kan tyckas lite
mer svårlösta. Hennes föräldrars skilsmässa har nämligen inte bara
fått henne att tappa fotfästet, utan också kontakten med hela sin
barndom och sin far genom att hennes mamma flyttar tillbaka till Sverige.
På Island finns en hel verklighet som hon som tonåring skjutit ifrån
sig, och det krävs tragiska omständigheter för att hon ska hitta
tillbaka till sin familj och till “den isländska Johanna”. Det är en
hård resa och många besvikelser som kantar vägen. För mig trillade
tårarna redan efter några sidor, något som jag inte alls var beredd på.
Hur mycket självpåtagen skuld kan en så liten flicka bära på utan att
snubbla?
Tyckte så mycket om boken att den slank med på ett bokprat, trots att
jag brukar undvika att ta med böcker som lånar ut sig själva.