Vinter. Stockholm. 80-tal. Så ser scenen ut i Anna-Karin Palms roman Snöängel.
I den vackra vintriga staden rör sig människorna, stöter ihop ibland, försöker förstå sig på varandra och världen. Polisen Mikael som faller handlöst för den prostituerade Linda, Aisha från Galiléen som möter Patrik från Saltsjö-Boo, statsminister Olof Palme som bevakas och omgärdas av andra människor nästan hela tiden, busschauffören Rafaele som längtar och längtar efter Miguel långt borta, Elsa och Henning som har så kort tid kvar tillsammans, den blinda Astrid Säfve som ändå ser det mesta. Och mitt ibland dessa Hedvig. Mystisk, androgyn, iakttagande. Som ihop med schäferhunden Billy binder samman berättelsens olika skikt och får den att röra sig framåt. Denna snöiga vinter när så mycket underliga saker händer i staden.
Jag tycker om greppet att låta många människoöden kretsa kring varandra i en roman. Det är ju faktiskt så det är. Livet. Fullt av kortare och längre bekantskaper med olika slags människor som lever sina liv så gott de kan.
Man kanske kan säga att Snöängel inte är en berättelse utan flera. Inte ett liv, utan många. Inte en tid, utan alla. Full av vanliga och ovanliga människor, och helt fantastiska skildringar av miljöer och stämningar. Ren och skär läsnjutning!
//Jenny Westlin Green