Det är svårt att hitta god skräcklitteratur. Och då menar jag inte historier om vampyrer, det finns det ju gott om. Jag föredrar den där krypande känslan av obehag som finns i vissa böcker. Men det finns verkligen några riktigt bra sådana. En av de mest obehagliga böcker jag läst är Carina Rydbergs ”Den som vässar vargars tänder” fastän det var några år sen jag läste den kan det ännu ibland dyka upp bilder ur historien, bilder som gör mig riktigt rädd.
Andra som är bra på detta är några japaner. Jag gillar Ryu Murakami (inte han som springer) som har skrivit ”Audition” och ”In the Miso Soup”, i hans historier är allt nästan som vanligt men ändå så är det någonting som bara är väldigt, väldigt fel. Yoko Ogawa, som nu har fått ett uppsving i Sverige i och med översättningen av ”En gåtfull vänskap”, har också skrivit smygande skräck i ”Hotel Iris” och ”The Divingpool”. Natsuo Krinio är ytterligare en japan som i boken ”Fri” beskriver hur tre nattarbetande kvinnor hjälps åt att gömma undan ett lik.
Som bra berättelser ofta gör, kommer de än idag till mig med levande bilder. Som om de vore små öar placerade i mitt medvetande, och jag tänker mig att de lever kvar där långt efter avslutad läsning och är en del av mig. Jag är väldigt förtjust i den tanken och önskar att det fanns fler sådana böcker.
2011-11-14