Jag fascineras av Sara Mannheimers förmåga att på ett intimt sätt beskriva vardagsliv och sorg, samtidigt som hennes omskrivningar ger en viss avståndstagande eller abstrakt effekt. Jag har säkert inte förstått alla hennes benämningar på människor och ting, men i alla fall att Marám är mannen och att Hemmet är indelat i Lagrutan (köket?), Mellanrummet (hallen?) och Biblioteket där hon rör sig emellan. Ryggarna är alla böcker (bildning) som den skapande hantverksmänniskan (berättarjaget) hänförs av och motvilligt och tvekande närmar sig. Det kan jämföras med ”arbetarförfattares” möte med litteraturen, som t ex hur Fogelström beskriver den fattige Augusts tillträde till den borgerliga miljön med böcker. Skillnaden är att hon är “född bland böckerna, bland borgarna, länkad till ett litterärt språk, till en tanke att kring språk, kring ett formspråk, till ett konstaterande att det inte går att att komma undan sin hemvist, sin bakgrund, sitt språk”.
Handlingen, som också är titeln på romanen, kan ses som strävan att erövra språket och litteraturen. Men det är i de precisa beskrivningarna av livets mödor och hur svårt det är att hantera relationer och sina egna känslor som jag tycker Mannheimer är suverän. T ex där hur hon planerar och förbereder middagen efter näringsvärden och ur miljö- och ekonomiska hänsynstaganden , och hennes motstridiga känslor av hur den kommer att mottagas av övriga familjemedlemmar och i sin tur hennes reaktioner på detta. “Att det sedan under ett slags febrigt krafsande och glada mumsanden tar mindre än fyra minuter innan grytorna är länsade och maten svald kanske bör betraktas som en seger, något att glädjas över, jag är övertygad om att det upplevs så av de flesta”. Eller vem känner inte igen sig i hennes oegennyttiga nekande till att få kaffe serverat på sängen av mannen “nej, det behövs inte”. “Varför inte istället gapa med munnen dumt och låta ett JA rusa ut. Varför inte ogarderat ta emot omsorgen av andra person, tredje person?”.
Fast jag tycker nog att det upprepade refererandet till Barthes “Litteraturens nollpunkt” som är hennes inkörsport eller guide till böckerna blir lite väl tjatigt i längden. Mannheimers språk kan upplevas som lite manierat, men man upptäcker snart humorn och hon slår ofta huvudet på spiken. ”Handlingen” stannar kvar i tankarna, liksom också hennes debutroman ”Reglerna” gjorde.
/Maja Markhouss
http://media.bonnierforlagen.se/visabok.aspx?isbn=9789146221104