Bokprat med ett gäng 12 åringar på förmiddagen. En fantastisk ålder att bokprata för. Det finns något så omedelbart i deras intresse. Antingen är en bok en hit, och då är det slagsmål om den, eller så är den en flopp och står snällt kvar på bokvagnen efter att barnen försvunnit vidare. Och inte är de sena att kommentera att en bok helt enkelt verkar ”sååååå trist” trots min entusiastiska beskrivning.
Har många gånger funderat över strategier och knep för att få alla böckerna att vara lika lockande, men det känns så synd att inte ta med de lite mer otippade böckerna bara för att se om man inte kan locka någon att läsa den. För lite stolt känner man sig när någon kommer fram vid nästa tillfälle bara för att säga att Agaton Sax blivit en ny favorit, eller fråga om vi har någon mer bok av Jean Webster.
För inte lockar de numera uttjänta bokomslagen till läsning. Exemplaren är inte bara tummade, utan också tuggade på, spillda i och i ett udda fall till och med överkört av en bil! Men på sätt och vis är det en del av bibliotekens charm. Mina skolbarn lär sig att ju mer sliten en bok är, desto större chans är det att den är fantastik. Och jag tror att det tänket smittat av sig lite även utanför mina bokprat, för helt plötsligt lånas klassikerna faktiskt ut även på ungdomsavdelningen!