“Det är bara väldigt starkt. Och man behöver nog inte vara NY-älskare för att känna så. Jag tror inte ens man behöver ha sett det på teve way back when. Man kommer ändå att vara där när man läser”. Så skriver bokhora.se om en bok jag önskar att jag aldrig hade läst.
Eller det var kanske lite väl hårt sagt. Boken är en levande och engagerande beskrivning av hur några ungdomar kan ha upplevt det den där dagen för 10 år sen, när tvillingtornen i New York rasade, och den amerikanska trygghetskänslan skakades i grunden. Tillsammans försöker de sedan bearbeta det omöjliga, och hittar olika sätt att möta tragedin och handskas med alla känslor.
När jag öppnade boken förstod jag att jag nog inte skulle kunna hålla mig från att gråta, men på något konstigt vis lockade det mig lite. Första bilden som målas upp är en rädd tonårig tjej, som egentligen inte drabbas mer än indirekt. Ändå grät jag lite redan då. Det var tur att en kollega slog upp dörren till lunchrummet just då, och avbröt mig i mina hemska tankar.
Men det är ju också det som gör boken så bra. Den är omedelbar, den visar upp maktlösheten, förvirringen och känslan av overklighet som nog många upplevde. Så för alla vuxna som vill läsa en riktigt levande berättelse om en världsnyhet, men ur det lilla perspektivet kan jag inte annat än rekommendera David Levithans bok. Och ärligt talat så kanske jag till och med tar och läser den en gång till…