Ingen undgick väl att i fredags var det ett magiskt datum, i alla fall om man tror på numerologi. 11-11-11 var också utgivningsdatum för en bok jag längtat lite efter, nämligen Keplers tredje bok om poliskommissarie Joona Linna. Eldvittnet är dess titel. För varje bok har vi fått veta lite mer om den ganska alldagligen polisen, som liksom många av hans bokliga kolleger, har ett komplicerat kärleksliv och som lider av att ofta vara lite före sina kolleger i tankearbetet.
Sista gången jag läste en bok och blev riktigt skrämd var faktiskt när jag läser Lars Keplers första deckare, Hypnotisören. Jag var ensam hemma med mina två hundar. Det var mörkt ute och jag vågade till slut inte läsa vidare.
Den här gången blev jag inte alls lika skrämd. Jag tycker att paret Kepler tonat ner sig lite och skippat mycket av det alltför överdrivna. De makabra detaljerna är inte alls lika frekventa. På något sätt känns Eldvittnet som en mer traditionell deckare. Det finns säkert läsare som gillar detta. Jag är lite tvehågsen. På något sätt har de andra böckerna i Joona-serien stuckit ut lite mer och varit sina egna. Visst innehöll Hypnotisören en hel del som gjorde berättelsen osannolik och visst kunde man irritera sig på poliserna som tog tåget för att jaga bovar, när de borde satt sig i ett jetplan, minst. Paganinikontraktet tyckte jag hade en ganska konstlad historia i grunden. Men ändå. Eldvittnet var helt klart läsvärd. Mina ögon flög över sidorna och jag sträckläste den, mer eller mindre. Ändå kände jag mig nästan lite snopen när den var slut. Jag saknade de breda svängarna och den krokiga vägen.
/Birgitta Ekstrand