Jag har en tendens att bli överlyrisk ibland och jag skäms lite över det. Enligt mig och min lillebror betyder det ungefär: Människa som överdriver en text eller föremåls känslosamma betydelse genom att med tårögd blick och darrande stämma och närmast religiös övertygelse tala om hur bra och viktigt något är. Vilket resulterar i att lyssnaren värjer sig och genast hävdar motsatsen.
Klassen står framför mig. Vi har gått in i stadsbibliotekets stora skönlitterära sal, Rotundan och cirklat ett varv på galleri 2 för utsiktens skull. Jag har berättat om förr i tiden då överbibliotekarien härskade och som kunde stega ut över en liten bro från sitt arbetsrum beläget allra högst upp i stadsbiblioteket och blicka ut över sitt bibliotek, över sin personal och alla tusentals böcker där under honom.
– Hur många böcker tror ni det finns i den här salen?
– 7000!
– Lite mer.
– 4 MILJONER?
– Inte riktigt ca 40 000 och det bara här inne i Rotundan. Under oss t.ex. har vi långa kulvertar med böcker och där i gångarna susar bibliotekarierna fram på små mintgröna sparkcyklar för att hämta böcker. (Det är faktiskt sant men något överdrivet det där med susar kanske men mintgröna är de, sparkcyklarna.)
Och det är här den kommer min överlyriska replik som inleds med en fråga:
– Kan man läsa andra människors tankar?
– NEEJ
– Jo, för i den här salen kan man det. I alla 40 000 böcker här inne är det saker som folk har tänkt och hittat på. Vilken bok ni än väljer att plocka ut så läser ni den människans tankar så fort ni slår upp en sida, vilken sida som helst.
Klassen: – Men ÅÅÅÅH!
Men jag. Gillar tanken.