Jag är väldigt mycket för att fira och gillar såklart att unna mig saker. Men när exakt skulle jag fira? Var det när jag skrev bok-kontraktet, när jag lämnade sista versionen till redaktören, eller när jag för första gången höll boken i min hand, eller på releasefesten?
När jag började skriva och förstod att jag nog skulle kunna ha chansen att faktiskt bli utgiven på ett riktigt förlag en vacker dag trodde jag att det skulle komma som en helt egen och ny känsla när utgivningen väl inträffade. Framför allt trodde jag att jag skulle känna mig annorlunda. Nästan så att man kunde ta på det. Men icke. Det är som om hela utgivningsprocessen har varit så lång och smugit sig på mig och nu när det har hänt är det som om jag själv aldrig riktigt var där. Eller det var jag ju, men det var med samma gamla jag. Det var fortfarande en upplevelse, men dess smygande karaktär gjorde att jag inte har haft någon specifik hållpunkt som känts speciell.
Att kämpa sig igenom samma manus otaliga gånger under flera års tid är ett mycket ensamt projekt. Dessutom är det ju någonting som jag gör i vardagen, precis som vanligt. Jag har bara suttit en viss mängd tid, en viss mängd dagar i veckan och skrivit på min historia och så blev det en bok. Att rikta en stor mängd energi och tid i en viss riktning skapar resultat.
Men det har liksom alltid varit efteråt som det varit tal om att fira. Och när boken väl är tryckt är jag ju redan inne i nästa romanprojekt.
Det hela handlar väl om någon slags utveckling som sker gradvis och faktumet att man alltid kommer gå och dra på samma gamla jag. Och är det inte så med mycket i livet, att man tror att bara man lyckas med det man åtagit sig kommer man känna sig annorlunda efteråt. Annorlunda? Ja visst, men då det skett så gradvis känner jag inte den konkreta skillnaden. Nu låter det som att jag är lite besviken, men det är jag faktiskt inte. Mer fundersam över detta. Vad jag gillar med skrivande är att kunna vara i nuet, att det är att sitta och skriva som är det viktiga. Inte allt det andra, runt omkring. Och det finns inget början och slut, för när jag skrivit klart en historia vill jag genast ta tag i nästa.