Jag älskar Jens Liljestrand. Det är en varm, innerlig och alltigenom professionell kärlek. Det är den typ av kärlek som en bibliotekarie känner inför det Perfekta Boktipset.
För Liljestrands texter har den ovanliga egenskapen att de fungerar för olika typer av människor. Tillräckligt litterära för att tilltala de belästa, tillräckligt avskalade för att intressera de ovana läsarna. Ge mig en läsare och jag kan oftast hitta en liljestrandsk text som kan uppskattas:
En tonårskille som har fått i uppgift av sin svensklärare att läsa en novell? Lätt, jag tipsar om novellen “Mellanområdet” från samlingen Paris-Dakar, en actionfylld historia som utspelar sig på ett sommarläger för speciella barn.
En bokcirkel som vill ha bra diskussionsmaterial? Jag tipsar om den olyckliga toastmastern i novellen “Anthem” från samma samling.
En litterärt bevandrad kvinna i sextioårsåldern? Jag tipsar om Liljestrands nyutkomna roman “Adonis.”
Romanen handlar om åtta män som under nittiotalet sjöng i samma studentkör i Lund. Femton år senare ordnar de en återträff i en ensligt belägen sommarstuga; tanken är att de ska skratta, sjunga och minnas studentåren tillsammans. Men gamla slitningar inom gruppen gör sig påminda och snart inser de att tiden i Lund inte var så idyllisk som de velat minnas i efterhand.
En efter en träder männen i gruppen fram och berättar sin historia. Till en början kan det vara en smula förvirrande att hålla reda på vem det är som talar eftersom berättarperspektivet växlar. Men som läsare behöver man egentligen bara slappna av och läsa vidare, efter några kapitel blir historien allt tydligare.
Adonis är en sträckläsningsroman som växlar mellan spänning, smärta och humor. Särskilt exakt är Liljestrand när han skildrar de små klassmarkörerna som visar vad som skiljer männen åt och vilken position i samhället de har. Och få författare kan lika plågsamt ingående beskriva de pinsamma ögonblicken som kan uppstå mellan människor som en gång stått varandra nära men som nu glidit isär.
Stilmässigt har Liljestrand ett oväntat släktskap med Inger Alfvén. Det var många år sedan jag läste “Ur kackerlackors levnad” men jag minns att jag tyckte mycket om den. Och de båda romanerna påminner en del om varandra, med det skiftande berättarperspektivet och de ibland lätt skruvade karaktärerna.
Själv vet jag att jag kommer att tänka på den här romanen nästa gång det dyker upp en inbjudan till klassåterträff i brevlådan…
http://www.ordfront.se/Bocker/Nyabocker/Adonis.aspx
Av: Jenny Kihlberg