Pratade om skrivro med en skrivande vän idag. För mig är det en utmaning, att sätta verkligheten på paus ibland, till förmån för den fiktion man vill skriva.
Mina första två romaner skrev jag på en strand i Karnataka i Indien. Då var det hyfsat enkelt. Jag hade ingen mobil, inget trådlöst eller socialt nätverk som pockade på min uppmärksamhet, jag förstod inte tidningar och reklam på stan, inte ens språket runt mig. Jag upplever att drömmar och tankar blir starkare när man kommer bort från allt sådär. Det var bara skrivandet och jag och min familj, min man och våra två små barn.
Nu är barnen större och har skolplikt. Vi vill inte resa sådär varje vinter heller, det har faktiskt sitt pris det också. Hur som helst, i slutet på en av resorna dök det upp en hundvalp på vår stora, skuggiga veranda. Ett litet svartvitt charmtroll, inte helt pytteliten men långt ifrån fullvuxen, väldigt glad, sprallig och lekfull. ”Åhh, får vi behålla den?” undrade såklart barnen, omedelbart förälskade. ”Han heter Sötnos!” kvittrade de sen och började kasta pinnar och busa med den. Vi sa såklart nej till att behålla valpen och förklarade varför, vi kunde ju inte ta med den till Sverige och vi skulle åka om bara en månad, det vore grymt och elakt att göra valpen beroende av oss – och sen överge den.
Vi bestämde oss för att inte ge den mat, men barnen lekte med den hela dagen och när de somnat på kvällen satt valpen kvar på verandan och väntade på att de skulle vakna igen. Till vår stora förvåning satt den där hela natten och nästa och nästa dag var likadan. Ingen mat – men valpen blev ändå kvar hos oss. Vi insåg alltför långsamt och då lite skamset att vi faktiskt gett den något ändå, något mycket mer förföriskt än mat och vatten. Kärlek.
Länge efteråt bar jag med mig valpen i hjärtat. När jag började skriva om Jonna, huvudpersonen i min tredje roman, tänkte jag fortfarande på Sötnos, för jag tror att djur och människor är ganska lika när det kommer till överlevnad och strategier. Jonna i min bok Hoppas lämnar rutiner och tak över huvudet, praktisk omsorg, skola och mat – för att få kärlek. Hon sticker av ilska över en grej som händer i familjen, men när ilskan klingat av har hon hittat ett sammanhang, en gemenskap och värme i Stockholm som hon saknat och varit svältfödd på länge – och det får henne att inte återvända till hemmet i Kolsva, hur tufft och krångligt det än är att leva som hemlös på vintern.
Vad som hände med Sötnos då? Han sprang efter när vi cyklade in till byn en kväll och plötsligt när det kom en stor lastbil, då tog han ett skutt in i ett buskage och försvann.
Vi tänker att han nog hittade en annan familj, en mer permanent, som han också charmade…