För femton år sedan jobbade jag på kollo i USA. Vi hade hand om tvåtusen barn och det fanns mycket strikta rutiner från YMCA om hur vi ledare skulle bete oss. Om man t ex hamnade i konflikt med en tioåring och behövde reda ut eller tillrättavisa barnet, fick det aldrig på några villkor ske i enrum. Man skulle ta med sig barnet och gå någonstans utomhus där alla kunde se vad som pågick, helst skulle man stå mitt ute på tennisbanan och prata.
Det kändes inte så naturligt. Men det var en säkerhetsåtgärd, för skolor och barnverksamheter i USA verkar i ett ständigt hot om stämningar från föräldrar och barnen är väl medvetna om det här, vilken makt familjerna har. Om en unge blev sur efter tillrättavisningen kunde den hämnas med att påstå att det hade skett våld eller övergrepp, och ja, då var det bara för kolloverksamheten att packa ihop.
Jag är den första att mena att barn ska höras och tas på allvar, men vi behöver ha balans. Det var skönt att komma tillbaka till Sverige, jag jobbade på en förskola i Lund då, och där vägde inte familjernas ord tyngre än mina.
Men saker håller på att förändras här. Under september kunde vi läsa i tidningen om det maktskifte som just nu pågår i våra skolor, både i friskolor och de kommunala. Engagerade föräldrar är bra, insyn och individualism, men de två senaste åren har föräldrars anmälningar till Skolinspektionen fördubblats. Deras inflytande har ökat markant och många lärare känner sig hotade, ifrågasatta och kontrollerade på sin arbetsplats. Familjer shoppar runt bland skolor och tar barnen därifrån om det inte passar. Och en del rektorer sviker sitt arbetsgivaransvar till förmån för föräldrar, som liksom har blivit ”kunden” i skolan.
Det är olyckligt tycker jag. Det finns många barn som kommer i kläm av det här. För det är inte sant som Kristdemokrater och en del andra människor påstår, att alla föräldrar vet vad som är bäst för sina barn. Verkligheten ser inte ut så, det finns missbruk, våld och dysfunktionella familjer och för de barnen brukar skolan vara livbojen, frizonen och det som faktiskt gör skillnad. När det är kaos hemma är läraren den livsviktiga vuxna som man anförtror sig åt och kan få hjälp av. Han eller hon är ofta den enda, utanför familjen, som känner barnet och kan tala för det. Men vad händer med anmälningsplikten om det är föräldern som är ”kunden” i skolan? Alla myndigheter måste anmäla till socialtjänsten om man befarar att ett barn under 18 år riskerar att fara illa – men gör man det som ifrågasatt och kontrollerad lärare? Vågar man fortfarande se och lyssna på sin livsviktiga magkänsla och ställa de där svåra, jobbiga frågorna?
(Även publicerad i Sydsvenskan 11.10.07)