Jag har läst ”KKM” (Kärleksfull Känslig Mördare) av Jonas Inde. Och blev provocerad. Inte för att den är full av meningslöst våld. Det hade “American Psycho” (som förövrigt Inde har hämtat en hel del inspiration ifrån). Men där KKM är en 40 sidor lång (kort?) mordodyssé personifierar Psycho ett ytligt 80-tal med avsaknaden av ideal och meningar. Jag kan höra Ellis röst, precis som jag kunde höra den också i en obehagliga “Less than zero”. Men KKM har ingen berättarröst. Den är bara en tråkig efterapning av en bättre bok.
Nu är jag inte ute efter att såga Inde. Han är en strålande skådespelare, som tycks hitta helt egna karaktärer att gestalta. Jag vill ställa frågan: “Varför skriva? Varför läsa?”
Jag är mycket förtjust i experimenterande författare som söker nya uttryck, som t ex Åke Hodell och Pär Thörn. Men deras texter måste också säga någonting, ha någonting att berätta. Därför har jag svårt för briljanta författare som jag inte kan “höra”, som t ex Raymond Queneau. Han är underhållande för stunden när han berättar samma historia på åtskilliga olika sätt i sin bok ”Stilövningar”. Men Georges Perec som tillsammans med Queneau var medlem i den språkexperimenterande gruppen Oulipou skrev visserligen en hel bok utan den vanligaste bokstaven i det franska alfabetet, e. Fas för honom var det inte bara ett försök att tänja på gränserna för hur man kunde skriva – saknaden efter bokstaven e symboliserade Perecs saknad av de föräldrar som ”försvunnit” i ett tyskt förintelseläger.
En av mina favoritböcker är ”Vägen” av Cormac McCarthy. Den är inte särskilt avantgardisk, men det kompenserar McCarthy med råge med sin stilistik!
Jessica Björkäng på Bokhora tycker mycket bättre om KKM än jag. Här finns hennes recension:
http://bokhora.se/2011/kkm-jonas-inde/