…tycker jag för på Wollmar Yxkullsgatan på Södermalm rivs ett hus med sjuttiofem (!) välfungerande små hyreslägenheter.
Ett rum med fönster ut mot Timmermansgatan och eget pentry, kaklat badrum med fint turkost badkar och en egen ytterdörr att låsa. Hyran var fram till nu 2011 ca tretusen i månaden, vilket ju är ett kap i Stockholms innerstad. Och hur länge har vi inte vädjat om att det ska byggas ungdomslägenheter? Och så RIVS det lilla som ändå finns!
Här har mer än 1000 unga människor fått ett hem sedan Stiftelsen Hotellhem tog över huset 1994 och delade ut treårskontrakt till skötsamma människor med fast inkomst men utan meriter på bostadsmarknaden. Huset som bland unga kallats för Maria Plaza har en funktion för några av karaktärerna i min nya roman, Hoppas. Men nu rivs huset till förmån för köpstarkare hyresgäster, Stockholmshem ska bygga helt nya, mycket större lägenheter.
Är det verkligen att agera i Allmännyttans namn? Var ska våra barn bo i framtiden? Jag bara undrar.
Jag bodde på Maria Plaza i två år. Det gjorde Laleh, Adam Tensta och Backyard Babies också. Det var kanske inte vårt absoluta drömboende, men det var ett boende där man åtminstone fick tid att utveckla sina drömmar. Att flytta runt på andra- tredje- och fjärdehandskontrakt, vilket annars hade varit lösningen för oss utan miljoner på banken och meriter på bostadsmarknaden, är ju väldigt krävande. I och med det här treårskontraktet fick vi respit, ett andningshål.
Jag träffade min man medan jag bodde här, T som idag är pappa till våra två barn. Och jag fick mitt första jobb som manusförfattare.
Jag vet inte om bostad är en mänsklig rättighet. Men ett samhälle fungerar ju bättre om det finns bostäder. När ska våra politiker börja tänka mer långsiktigt?