Förutom att jag är en långsam läsare och den typen som läser alldeles för många böcke på en gång så definierar jag mig genom vad jag väljer att läsa och inte.
Det är inget konstigt med det. Vår utmätta tid är förhållandevis kort. Vi hinner inte läsa allt. Vi kanske också vill uppvisa en viss hållning genom att välja.
Jag läser inte deckare. Visserligen har några i bokhyllan, men det är symptomatiskt att jag inte har läst just dem. Det är lika symptomatiskt att de (“Mosaikmorden”, “Vis som marmor” och “Marx möter Sherlock Holmes”) är lite speciella, att det inte är “vanliga” deckare (hur nu de ser ut), utan också (mer eller mindre) kan gå under den flaggan “historiska romaner”. Eller som i “Marx…” fall räknas till pastischerna, en genre jag tycker är vrålbedårande.
Men kanske jag borde utmana mig själv och inte vara så bekväm, så nördig i mina urval (zombies, språkmaterialism, grafiska romaner, weird fantasy). Dessutom hoppas jag att mina vänner som säger att de inte läser serier för att de inte vet hur gör ett försök att vidga sina vyer.