Jag har i dagarna kommit till en insikt: jag gillar inte att läsa om det vardagliga. Det här skulle man ju kunna tro att jag listat ut tidigare, och jag har väl alltid vetat att jag gillar fantasi och det spektakulära mer än jag gillar att läsa om livet på varvet eller livet som morsa. Men, det är just det, jag kan läsa om dessa saker om karaktärerna är något utöver det vanliga. Å andra sidan föredrar jag knappast karaktärer som är för osannolika, som är omänskliga (för goda). Det som jag gillar bäst med t.ex. Harry Potter är de stunder när Harry är avundsjuk eller rent av lite småsint. Är inte Edmund (det “svarta fåret”) den mest intressanta av syskonen i Narnia? Men ska man vara ond eller ha en mörk sida, ja då måste det finnas små glimtar av hopp.
Nå, hur kom jag då fram till denna insikt? Jo jag har nyligen läst The Lessons av Naomi Alderman, en bok som till mångt och mycket påminner om Den hemliga historien. Boken är skriven ur den unge collegestudenten James perspektiv, men med den vuxne mannens blick. James går på Oxford, men inget blir riktigt som han tänkt sig med studier och den sociala biten. Så blir han kompis med den stenrike Mark. Mark bor i ett hus modell större och bjuder in James och ett antal andra personer att bo i hans mansion. Under ytan lurar en tragedi som komma skall. Mark är inte världens mest stabila person och påverkar alla i sin omgivning på gott och ont.
Nå, jag älskar verkligen berättelser som utspelar sig i skolmiljö, där det dekadenta livet frodas. Problemet med The Lessons är inte storyn, det är James. En huvudperson som är lite för ointressant, lite feg, lite av en pushover, ja väldigt… mänsklig. En person som inte direkt väcker mina sympatier, eftersom han har så svårt att stå upp för sig själv. Sen är han ganska medveten om detta själv, men jag gillar det ändå inte. Fiktionen kommer helt enkelt för nära det verkliga livet.
Så slutsats: inte vardagliga händelser tillsammans med för realistiska personskildringar. Inte fantasi tillsammans med overkliga personkildringar. Att hitta en skör balans däremellan är vad jag föredrar. Nu vet ni det, och så även jag! (Vilket innebär att jag redan på förhand kan välja och vraka lite mer bland litteraturen och inse att jag kanske kan bejaka mitt ointresse för böcker som Yarden? När det nu finns så mycket additionsstress menar jag)…
/Anna Jonsson