Det är sällan jag stöter på en författare som skriver mänskligt, och med mänskligt menar jag att han eller hon inte väjer sig för människans skuggsida; för alla de märkliga, stundom perversa och fullkomligt absurda tankar som strider inom oss.
Jag har länge funnit en vad man kan kalla för en litterär fristad i Kerstin Thorvalls böcker. Det var Kerstin Thorvall som visade mig kärleken, visade den mig sådan som den var, på riktigt; underlägsen, sinnessjuk, svettig och försakande.
Hon bröt illusionen om att en kvinna älskar som en mor; som en sorts turist i sin egen kropp som är fullkomligt främmande inför sig själv och sin egen lust och uppmuntrade istället den kvinnliga sexualiteten.
Hon räddade mig. Faktumet är att hon nog räddade alla de tusentals kvinnor som förvillat sig i tron om att kärleken ska vara disciplinerad, konstlad eller lika uppstyltad och sentimental som en förbannad sonett för att den ska bedömas äkta.
– Hon förvisade det knapplösa knullet till vardagsrummet, släpade fram den i dagsljuset och förtäljde därav sanningen bakom den påklistrade epilogen ”lyckliga i alla sina dagar”.
Att läsa Kerstin Thorvall är för mig som att stiga in i ett biktbås, att få ta del av en skamlös och innerlig bekännelse, att bekänna själv.
Då alla andra teg och förgick i sin tystnad, valde Thorvall att skrika och att dansa och gav således röst till de stumma och kraft åt de förtryckta. Hon skildrade en tidlös kärlek, tidlös eftersom den varken tar hänsyn till tid, rum eller ålder.
Vissa kallar det för tantsnusk men för mig är det ett kärlekens evangelium som lika frälsande som förlåtande, och som aldrig, aldrig dömer en oavsett om man lider, har ångest eller bara vill skrika så att lungorna spricker för man är trots allt – bara en människa.
/ Edith Lata