Min morfar var skomakare och hade sin verkstad en trappa ned med direktingång från gatan i Trondheims hamnkvarter, Ila, Tröndelag, Norge.
Mina morföräldrar föddes båda år 1900. Min mormor kallades Mosjöns ros i sin ungdom och sin skönhet behöll hon. Min mormor log så himmelskt vackert. Min morfar kämpade med att försörja sin vackra hustru, tre döttrar och två söner.
Att leva på skomakeriet var inte lätt. En svårighet var att kunderna av olika anledningar inte hämtade ut sina skor. Jag minns tydligt berget av skor i hans verkstad. Jag tror inte att morfar någonsin slängde skor som han anförtrotts. Han utvecklade istället en slags teknik att göra jobbet på ett par skor nästan klart. Utifall kunden hämtar så säger han att han har “litt pussing kvar”. Det blev också allt färre beställningar på läderstövlar när gummistöveln kom. På trettiotalet drygade han därför ut familjens kassa genom att ibland ta tåget till gruvstaden Röros och vara s.k. ”kanonfotograf”.
När morfar dog tömde hans barn alla bevarade glasplåtar i en torrlagd brunn.
Vad jag har kvar är det här fotografiet från Sör-Trönderlag och bergsbyn Röros.
Låt mig få presentera författaren Johan Falkberget med fru och dotter.
I bakgrundens gatukant syns två personer som betraktar fotografiögonblicket. Dom ser vad vi inte ser. Dom ser min morfar, Ludvig, när han arrangerar bilden och kryper under fotografiapparatens huckle. Ett fruset ögonblick från en höstlig finpromenad. Den väldige arbetarförfattaren som redan vid åtta års ålder började slitet i gruvan har kanske tagit en paus i arbetet med Christianus Sextus, 1927-1935. Ett av de viktigaste romanverken i norsk 1900-tals litteratur.
Det har berättats för mig att min morfar uppskattade arbetarlitteratur och tyckte så pass mycket om svensken Vilhelm Moberg att han skrev ett brev till honom. Han fick ett svar som min mamma fick läsa. Moberg kände sig smickrad av att vara läst av skomakaren från grannlandet i väster.