Ämnet mobbing har varit på tapeten den senaste tiden. Skolorna står maktlösa när det gäller att bekämpa mobbingen, alla program och metoder som finns till salu har dömts ut. Så vad göra? Är det bara att fortsätta som vanligt, som vi alltid har gjort, med den gamla tröttsamma indelningen av mänskligheten i mobbare och offer?
Inte verkar det bli bättre av att lärare klagar över utebliven auktoritet, heller. Föräldrarna går på som aldrig förr och hotar med att anmäla om läraren inte skärper sig. Föräldrarna är konsumenter och om deras barn, lilla Lisa och lille Kalle, inte får det precis som de vill ha det, med precis de höga betyg de förtjänar och precis hur mycket godis och fritidsaktiviteter som helst, tänker de ta Lisa och Kalle ur skolan och i fortsättningen skjutsa dem till en annan. Konsumentmakt.
Men skulle det vara bättre om läraren vore allsmäktig som förr? En envåldshärskare med tjugo eller tjugosju själar till förfogande? Jag minns mycket väl hur det var. Man var sju eller nio år och hade fläckar av blyerts på fingrarna. Fröken var allt. Gud, kejsare och moder. Men Gud hade också sina favoriter. Och sina antipatier. Ibland sammanföll de med mobbarnas. Det var ofta då det gick riktigt illa. När fröken och mobbarna sammangaddade sig mot ett litet offer, någon liten nagelbitande, mopsig och på något odefinierbart sätt avvikande flicka eller pojke som inte föll till föga, eller på knä och bad om nåd. Den ungens skolgång blev förstörd för all framtid. Så kanske är det bra med konsumentmakt. Föräldrar må vara knäppa i huvudet, i alla fall lika knäppa som andra människor, men de vill ofta sina barns väl. Det kan man inte alltid säga om lärare eller klasskamrater. Tyvärr.
2011-09-05