Vid några tidigare tillfällen har det funnits en liten spänning mellan journalisten Jan Guillou och journalisten Ulrika Kärnborg. Det ska erkännas. Någon gång har DN-journalisten Kärnborg gett sig på Aftonbladet-kolumnisten Guillou och fått ordentligt med spö. Det är historia nu. Nu är Guillou en av Sveriges genom tiderna största författare och jag själv en betydligt mindre författare. Samt Aftonbladet-kolumnist.
Så kan det gå.
I dag tog jag taxi till TV-huset för inspelning av litteraturprogrammet Babel där Guillou skulle vara huvudgäst. I en soffa satt Guillou och drack kaffe. Han log mot mig, ja, det gjorde han faktiskt. Jag, som var inbjuden för att prata om litteraturen efter 11 september, log tillbaka. Jag tror till och med att jag rodnade litegrann. Och myste. Fast jag hatar att vara med i teve. Kan någon tala om för mig varför korridorerna på SVT är så fula? Som insidan av någon sorts bunker. Det är svårt att fatta att så mycket makt i riket utgår från de där kulvertarna.
Finns det förresten någon riktigt bra litteratur om 11 september? Jag kom bara på en roman, Den tatuerade flickan av Joyce Carol Oates, och den handlar inte ens om attentatet mot World Trade Center, utan om en fattig tjej med tatueringar som tar jobb som sekreterare hos en intellektuell, judisk farbror.
Nu ska jag kolla hur det går för Sverige i EM-kvalet mot Ungern.
2011-09-02