Idrott kan vara väldigt bra för individen, men samtidigt väldigt destruktivt och dåligt. Jag läser Patrik Sjöberg och Markus Luttemans biografi om Sjöberg och tänker att jag inte vill att mina egna söner ska satsa på elitidrott. Inte för att jag inbillar mig att någon av dem har tillräcklig talang. De är hyfsade friidrottare, men inte mer. Sjöberg var redan tidigt en supertalang. Och samtidigt en rätt trasig liten kille. Som hans sexuellt snedvridne tränare snabbt upptäckte. Och utnyttjade. Samtidigt som han bidrog till att lägga grunden för en av Sveriges genom tiderna mest lysande idrottskarriärer. Som vanligt är det svårt att veta vad gränsen går. Alla riktigt, riktigt stora prestationer verkar kräva omänskliga insatser och ett visst mått av lidande. Genierna, idrottare och andra, är kanske inte världens lyckligaste människor. Å andra sidan, hur mäter man lycka?
2011-09-15