Eftersom jag var så kritisk mot Stephen Kings bok förut så kanske ni får intrycket att jag ständigt sågar saker och ting. Det stämmer inte! Jag lovar. Men nu är jag tyvärr tvungen att vara negativ igen. Sorry.
I går kväll var jag på bio och såg filmen The Trip. Den blev höjd till skyarna häromdagen av den sympatiske Ronny Svensson i TV4:s Nyhetsmorgon som sa sig ha skrattat oavbrutet. Och den fick också bra recensioner på andra ställen. Men dessvärre var det bara att inse att Ronny med kolleger och jag måste ha diametralt olika smak, och uppenbarligen särskilt vad gäller humor…
Ledsen om jag nu avslöjar för mycket, ni som tänker se filmen, men jag tror inte att det spelar så stor roll. För det är inte handlingen som är det centrala här. I stora drag går det hela ut på att två manliga medelålders skådespelare bilar runt i norra England och äter gourmetmåltider på olika krogar medan de pratar, pratar, pratar – bl a om sina karriärer och om livet samt om diverse nonsens, låttexter, Bond-repliker och annat. Plus att båda, men framför allt den ena, ägnar sig åt att imitera kända skådisar.
Jag är väldigt svag för pratiga komedier med rappa repliker, gärna fyllda av trivialt trams – men: en simpel förutsättning är då att dialogen är ROLIG. Om inte så blir det en direkt plåga att genomlida filmen. I det här fallet kände jag klaustrofobin komma krypande redan efter fem minuter, och resten av tiden var som att på en evighetslång middag hamna bredvid en (nej förresten, TVÅ) bordsherrar som är överförtjusta i sin egen humor och sina egna röster, och tävlar om att breda ut sig med en olidlig pratmatta över hela kvällen, utan att ha den ringaste aning om att de är extremt tråkiga. Ovanpå detta känner de sig båda oerhört attraktiva för det motsatta könet, ovetande om att de snarare framkallar kliande utslag och en lust att gallskrika.
Eller förresten, jämförelsen var inte så bra – på en fest kan man åtminstone fly till damrummet och djupandas. Det här var mer som att bli instängd i en hiss med dem. Ensam, för det fanns i princip inga fler medverkande i filmen.
Imitationerna då, de som fick Ronny att jubla? Första gången var det väl lite kul – även om stunden pågick alldeles för länge – men redan andra gången började det bli jobbigt, tredje gången knappt uthärdligt. Därefter imiterades det OTALIGA gånger till (ofta samma imitation om och om igen, länge och väl)… och till slut hade jag med glädje föredragit kinesisk vattentortyr.
Vad gäller filmens handling så var den lika med noll. Ingen person utvecklades, ingenting fördjupades. Ingen undertext fanns att tolka. Allt var monotont och repetitivt, läget stod absolut still från första till sista filmrutan. Fruktansvärt ytligt. Och sövande.
Har nog aldrig önskat så intensivt att en film ska ta slut och aldrig blivit så lättad när den äntligen gjorde det. Betyg: Minustecken. (Att detta inte också blev överkorsat beror enbart på att det engelska landskapet i filmen var väldigt vackert. Man borde bila där nån gång.)
2011-08-10