Om Siri tycker jag MYCKET. Siri Hustvedt alltså, amerikansk nutida författare. Siri och jag träffades via en annan bekant, närmare bestämt hennes man Paul Auster – inte helt ovanligt, eller hur? ”Åh jasså, den här skrivande mannen som jag gillar supermycket har en skrivande hustru också? Tja, jag ger henne väl en chans…” KA-BANG. Golvad. What I Loved svepte bort mattan under fötterna på mig, men inte i en enda rörelse, utan gradvis. Det tog ett tag innan jag föll pladask. Jag var till exempel inte helt begeistrad i huvudpersonen, men lät mig långsamt enleveras, och sögs in i berättelsen om ting, minnen, självbilder och perspektiv. Sorrows of an American läste jag därnäst. Den kretsar kring psykoterapeuten Erik, hans syster Inga och Eriks nyinflyttade grannar Miranda och Eglantine (namnet!! Eglantine… som en krämig och len efterrätt). Även här är diskussionen om självbild vs andras bild av dig ett centralt tema, liksom frågan om hur din bild av andra kan förändras.
I våras snubblade jag över The Summer Without Men på Pocket Shop. Kunde inte fatta vad det var jag såg – en ny Hustvedt-roman? Men varför har ingen sagt något? Vet folk om att den finns? Jag fick ta ett mms av bokomslaget och maila runt det till mina närmaste vänner, som liksom jag är tokiga i Siri, bara för att pejla in reaktionerna (euforiska). Och den här gången har Hustvedt överträffat sig själv.
Huvudpersonen Mia, poet och litteraturvetare, får ett psykbryt när hennes make sen like forever avslöjar att han vill ”ta en paus” och ägna sig åt en ny förälskelse han har hittat. När hon har brutit färdigt, och blir utsläppt från hispan igen, packar hon sina prylar och drar hem till morsan, som bor i den amerikanska södern. Där hoppar hon på ett knäck som ledare av en skrivarkurs för ungdomar, börjar umgås med den gamla mammans ännu äldre väninnor, lär känna en ung granne, skriver brev till sin dotter, och analyserar sitt liv. Och hon skriver, poesi och dagbok. Framför allt skriver hon on sitt sexuella liv innan hon träffade sin man.
Parentes
Det ska sägas, för det har betydelse: jag läste Mias berättelse parallellt med en annan gammal favorit, nämligen Erica Jongs Fear of Flying. Den boken har måhända 35 år på nacken, men om uttrycket ”plågsamt dagsaktuell fortfarande” någonsin ska användas, så ska det användas om den romanen. Självklart har jag läst den förut – när jag var 16 och inte fattade ett skit. Nu, som vuxen småbarnsmamma, fick jag såklart en helt annan läsupplevelse. Jag skrattade och citerade långa passager för min man, och svor och var nära att börja lipa, och memorerade alla minnesvärda repliker, och var så engagerad att det tog mig jättelång tid att läsa ut fanskapet, eftersom jag aldrig kunde läsa mer än ett kapitel i taget.
Under några månader var jag alltså hyggligt sexfixerad. Undra på det – två genomträngande, vältaliga röster som debatterade den kvinnliga sexualitetens villkor gick i stereo i min hjärna. Och båda bekräftade vad den andra påstod. Vi har hört det förut: kvinnlig sexualitet skuldbeläggs långt innan barn vet om att de har en sexualitet. Flickor uppfostras att sätta alla andras behov av deras kroppar före sina egna. Kvinnor har så dålig tradition av att vårda sin egen sexualitet att de aldrig kan gå in i en relation på helt jämställda villkor.
(Nu har jag anlagt ett ganska renodlat heterosexuellt perspektiv när jag pratar om relationer. Det beror enbart på brist på kunskap – dels kunskap om den homosexuella kvinnan sexuella utveckling, dels kunskap om huruvida det ens råder någon skillnad mellan hetero- och homosexualitet i det här fallet…)
Och det är riktigt, riktigt sorgligt att behöva känna igen sig så mycket i en ståndpunkt som gjorde brakskandal när den presenterades 1975. Att få den bekräftad 2011 av en lika begåvad och intelligent författare känns också… sådär, ärligt talat. Oftast väcker den typen av samspelta synvinklar från olika håll andra känslor i mig: svindel, häpnad, ”WOWdethärärsåjävlacoolt”… men nu blev jag mest ledsen.
Slut parentes.
Hustvedts analyser av mänskliga relationer är kristallklara. Jag köper dem rakt av. Hon är briljant och en av de smartaste författarna jag någonsin har läst. Men hennes personporträtt är så fantastiska att jag inte vet var jag ska börja. Hon beskriver sina karaktärer helt hänsynslöst: alla deras personlighetsdrag blottläggs, allt ifrån det otroligt sympatiska till motsatsen, och alla nyanser däremellan. Och du älskar dem, allihop. Det finns överhuvudtaget ingen ondska, och efter ett tag inser du att det knappt finns någon otrevlighet heller. Folk är bara folk. I all sin småaktiga genomsnittlighet. Som folk är, helt enkelt.