Jag läste väldigt mycket som barn. Det var 70-tal och då blomstrade verkligen barnkulturen, det fanns hur många bra barnböcker som helst. Jag hade vissa som jag återkom till i stunder när tillvaron var jobbig, de fungerade som en sorts tröst. Ofta var det Astrid Lindgrens böcker, och då helst idyllerna. Jag älskade barnen i Bullerbyn och Vi på Saltkråkan. Älskade i och för sig även Bröderna Lejonhjärta, men den fyllde inte samma tröstfunktion. Det skulle vara enbart snällt, varmt och fritt från djupare problem. Sådana böcker var ganska sällsynta på 70-talet när allt var så problemorienterat, det var mycket om alkoholiserade föräldrar och barn i fattiga länder och mobbning och pappor som satt i fängelse (inte mammor vad jag minns).
Det där behovet av tröstläsning finns hos mig än i dag. Ibland vill jag helt enkelt bara läsa något som är mjukt, varmt och kärleksfullt och som utspelar sig i en trivsam atmosfär. Böcker där jag känner mig trygg i vetskapen om att allt kommer att gå bra i slutänden, och på vägen dit kommer det inte att finnas något större lidande. Att t ex ligga och försöka somna ensam i ett hus med kolsvart nattmörker utanför (ja, jag är lite mörkrädd) – då är en författare som Alexander McCall Smith perfekt, fastän jag annars kan tycka att han kan bli lite småtråkig… Men som tröstläsning är han ypperlig.
Har ni några tröstförfattare eller tröstböcker?
2011-08-04