Ibland kan en bok vara ett intressant misslyckande. Som Duma Key av Stephen King.
OBS: Stark spoilervarning! Sluta här om du tänkt läsa boken.
Även om just fantasygenren inte är min favoritgenre så har jag inget alls emot övernaturligheter, magi och spöken. Det kan vara helt suveränt gjort, och Stephen King i sina bästa stunder är en mästare. Men Duma Key är inte ett exempel på det.
Första halvan tyckte jag verkligen om, gillade både karaktärerna och dialogen och handlingen. Men andra halvan… nej. Och framåt slutet – NEJ.
Jag tycker att en berättelse oftast förlorar på att ha för många ”hokuspokus”-element. Dvs: när författaren inte kan avhålla sig från att dra in BÅDE spöken och magi och parapsykologi och det ena med det tredje – då blir det too much. Dessutom tycker jag att det är ett misstag att krångla till reglerna kring magin för mycket. Ju mer komplicerade villkor att hålla reda på, desto svårare att som läsare bli känslomässigt indragen. Till slut blir det mest komiskt.
I den här boken… ja, vad ska man säga? Tror inte jag klarar att räkna upp allt magistoff och alla deras förutsättningar. Gör ett försök:
1) Folk kan få en förmåga att måla tavelmotiv med både framtiden och det förflutna, vilket kompliceras av att den som gör det dels måste befinna sig på ön Duma Key och dels måste ha fått någon typ av skada i huvudet – men kombinationen skadan & ön kan också i vissa fall – i stället för att få konstnärlig förmåga – ge personen telepatisk förmåga, synskhet samt förmåga att utöva healing. (Vad är det för fel med lite konsekvens?)
2) Spöken av två drunknade tvillingflickor dyker också upp, samt ett antal andra spökgestalter från ett Dödens skepp som flyter runt. Dock är vissa av dessa inte spöken, utan en produkt av en gammal dams (sedermera död) fantasier som hon hade som liten flicka.
3) ”Något” eller ”någon” som vill något illa, en kraft som inte går att definiera och som ibland kallas ”hon” och då är en magisk kvinnogestalt. Vi pratar övernaturligt ondskefullt väsen som är helt vagt och abstrakt, som kan ta sig in precis överallt, som kan styra folks hjärnor inifrån och få dem att begå onda handlingar – även miltals bort, inte bara på Duma Key – och denna magiska kraft kan även styra folk via dockor (varför det skulle behövas är oklart eftersom den ändå kan göra allt den vill), eller via tavlor. Den kan även göra så att huvudpersonen kan ”se” eller ”veta” vad som hänt i det förflutna eller på annan geografisk plats. (Mycket praktiskt för författaren som inte behöver fundera över hur information ska nå huvudpersonen där den rimligtvis aldrig skulle kunna göra det… Tips om du är skriver själv: undvik storylösningar som är praktiska för författaren men inte för läsaren.) ”Kraften” kan bara oskadliggöras – får man veta ganska sent i boken, vilket upplevs som nödlösning – genom att förpassas till sötvatten, för det är i saltvatten den finns.
4) Lite annat smått och gott, som självlysande grodor, levande statyer, en häger som ”kraften” tagit plats i…
Ingenstans i denna magi-soppa finns alltså några gränser eller regelverk kring den onda kraften, vilket naturligtvis totalt vattnar ur allt vad spänning heter. För om vad som helst kan hända när som helst och hur som helst – då har man ju som läsare inget att hålla fast i, ingen möjlighet att ana vad som ska hända och följaktligen inga förväntningar. Och utan förväntan, ingen spänning.
Och självklart, som det lätt blir när man inte tänkt igenom sin idé tillräckligt, krävs det långa och invecklade och spretiga och ologiska förklaringar till precis allt som händer.
Nej, Stephen King, jag gillar dig på så många sätt men här borde du ha tänkt till ett varv extra. Kanske lagt ner lite mer arbete och tid på att förenkla, skala bort och reducera.
2011-08-02