Drömmar

”Vet du vad jag drömde i natt?”
Oftast när någon ställer den frågan, och sen börjar berätta om sin konstiga dröm, hur absurd den var och vilka knasiga händelser som inträffade och udda personer som medverkade… så måste jag erkänna att jag inte blir så engagerad. Snarare lite uttråkad, mitt i all fantasirikedom.
När det dyker upp en drömsekvens i en film är det samma sak – nästan alltid utgör den en bromskloss i handlingen och tempot stannar av, och jag tycker som regel aldrig att drömsekvensen var värd det. Och det är sällan jag blir glad när jag i en bok stöter på en passage som skildrar någons dröm – ofta i kursiv stil dessutom, lite mer svårtillgänglig, som en signal att nu tar vi PAUS…
Varför blir det så här då? Ja, jag har ju mina teorier. Jag tror att det har att göra med det som jag var inne på i mitt tidigare inlägg om Duma Key av Stephen King, det här att vi har behov av att få gränser uppdragna kring en berättelse. Vi behöver någon typ av ram eller struktur att hålla oss i, så att vi kan få en chans att ana vad som kanske skulle kunna hända. Då skapas en förväntan, och den gör oss engagerade i handlingen därför att vi vill se om vi gissar rätt eller om vi kommer att bli överraskade, eller hur det ska gå.
Men om precis vad som helst kan hända, hur som helst och när som helst, om allt är nyckfullt och ingen struktur finns – då uppstår aldrig några överraskningar eller löften om spänning. I stället för framåtrörelse blir det bara ett enda långt, absurt drömtillstånd.
”Vet du vad jag drömde i natt?” säger någon, full av berättarlust.
”Nej?” säger jag. ”Vadå?”
Och så brukar jag bara le och lyssna artigt, och så tänker jag att jag gärna gör honom eller henne en tjänst, för det är ju i alla fall roligt för den som berättar…