Hur tidigt kan man börja genusträna barna? Som småbarnsförälder blir den frågan aktuell tidigare än man kan tro. Ja, det startar ju faktiskt samma dag som ungen är kläckt. ”Vad blev det?” lyder den förtjusta frågan. ”Ett barn” verkar inte vara ett tillfredsställande svar. Och sen är bollen satt i rullning. Hur klär man de små liven, till exempel? Tro det eller ej, men vår dotter har JÄTTEMYCKET rosa kläder. Och blåa. Och vita, röda, svarta och bruna (dock inte så mycket orange, gult och grönt – för den som till äventyrs bryr sig). När hon var så liten så hon låg ner i barnvagnen, och jag gick på promenad med henne i vår lilla stad, kom det ofta fram vänliga tanter och hälsade. På den direkta frågan om barnets kön svarade jag varannan gång att det var en flicka, varannan gång pojke. Rosa overall or no. Så fick de något att fundera på.
Bagarns barn etc – jag började läsa för min dotter innan hon kunde fokusera på en bild. Pekböcker, bilderböcker, dikter och sagor. Idag är hon två bast och älskar att höra Runeberg när hon ska somna (”Molnets broder” är favoriten, men ”Sven Duva” och ”Lotta Svärd” funkar också toppenbra). Vi läser även Trollkarlens hatt, och har precis stiftat bekantskap med Tofslan och Vifslan och Mårran. ”Mårran är inte elak”, förklarar jag nogsamt. ”Hon är bara väldigt, väldigt kall. Hon fryser hela tiden, och vill så gärna komma in och värma sig.”
”Jaa,” instämmer ungen allvarligt. ”Hon måste ta på sig en kofta.”
Men än så länge är det förstås främst bilderböcker som konsumeras. Och det är nu man på allvar kan börja snacka om genusträning. Vilka bilderböcker stärker det budskap jag försöker förmedla i min uppfostran – att det inte finns någon könsrelaterad skillnad mellan barn? Att pojkar kan vara omhändertagande och känsliga, att flickor får lov att vara asociala och truliga, att det är lika självklart med ridande killar som med boxande tjejer?
Men det är verkligen inte lätt. Jag sållar här och där, rätt godtyckligt och framför allt när det gäller såna böcker som jag tycker saknar någon form av konstnärligt försonande värde (Hattstugan, Barna i Bullerbyn, Pelle Svanslös, Pelle hjälper en riddare, Barbapapa, m.m.). Men hur jag än vänder mig envisas röven med att vara där bak. Hur förklara varför Vilda bebins mamma är så hispig och bara gråter hela tiden, eller hur det kommer sig att Snorkfröken aldrig tar ett eget initiativ utan bara förlitar sig på Mumintrollet? Jag erkänner, jag är smått desperat. Jag sakar en unken familjebild bara för att lyfta fram en annan.
Då och då drar jag till med det väldigt biliga tricket att byta kön på huvudpersonen. Hoppsan så blev Millemus storasyster och hennes (hans) rosettförsedda småsyskon en lillebror. Och exakt VAD vann jag på det? En jäkla massa meckel och stort besvär med att hålla pronomina i styr när jag läser innantill. Grattis.
Äh. Man kan göra det riktigt svårt för sig om man vill. Eller så kan man resonera som jag egentligen alltid har gjort, och tänka att coola mammor får coola barn. Hon drar ju inte samma slutsatser av en boks innehåll som jag – än. Och jag har väl några år på mig att väga upp de populärkulturella budskapen med dyrbara lektioner i att Tänka Själv och Gå Sin Egen Väg.
Men Barbapapa – nä, där går min gräns. Nån jävla måtta får det vara.