Det låter alltid så underbart när folk säger att de ska resa bort nånstans för att skriva. Antingen det är till en liten stuga på landet eller till en lya i Paris eller till något härligt gästgiveri med vackra omgivningar… Men själv har jag aldrig riktigt kunnat få drömbilden att överensstämma med verkligheten.
Jag har lämnat stan ett antal gånger genom åren just för att få ro att skriva, bott på hotell eller vandrarhem eller i lånade lägenheter eller hus. För det mesta har jag verkligen trivts på platsen. Och jo – visst har jag skrivit. Och fått ganska mycket gjort.
Det är bara det att när jag sen kommer hem igen är det så otroligt skönt. En lättnad. Och jag inser att det är hemma jag ändå skriver bäst och flitigast. För där finns min egen bekväma arbetsstol som jag sitter perfekt i. Och hemma har jag alla böcker och papper och anteckningar jag behöver (det är nämligen alltid något material som jag glömmer ta med på resan, eller så är det för tungt att packa). Och hemma har jag mycket bättre skärm och tangentbord än den lilla bärbara laptopen har.
Dessutom känns det nästan alltid så ensamt och ödsligt när man är bortrest. Jag är van vid att ha familjen omkring mig på morgonen innan jag börjar jobba och på kvällen när jag slutat. Att helt plötsligt vara ensam flera dygn i sträck blir … tomt. Och lite enahanda. Dessutom: finns det något bättre än att sova i sin egen säng?
Men ändå. Jag har ju fortfarande kvar en dröm om att någon gång få bo i Paris eller New York under en längre tid och bara skriva … Och det är jag ju inte direkt ensam om här i världen, eller i historien.
En sak vet jag i alla fall: det kommer att vara alldeles fantastiskt att komma hem efteråt.
2011-08-17