Det är så sorgligt att biblioteken är hotade. Jag tror vi är många som har en speciell och kärleksfull relation till biblioteksmiljön. För mig är den en stor del av både barndom, tonårstid, universitetsperiod och min tid som småbarnsförälder. Ja, med andra ord en plats som varit betydelsefull i stort sett under hela mitt liv. Och om biblioteken finns kvar när jag får barnbarn så kommer jag garanterat att gå dit med dem.
Jag vet inte hur många timmar jag tillbringat i skolbiblioteket, både under skoltid och på fritiden. Man satt där, lånade högar av böcker, hängde kvar tills mörkret föll på eftermiddagarna. Det var tyst och lugnt, vänlig och tillåtande stämning. Välvilliga, hjälpsamma människor arbetade där.
När jag senare pluggade litteraturvetenskap var det ingenstans man kunde koncentrera sig så bra som i universitetsbiblioteket. Och när jag sen fick barn var det en självklarhet att då och då göra ett besök på barnbibblan och kånka hem en massa böcker.
Varje gång jag ser en biblioteksskylt, i Sverige eller utomlands, blir jag lika lugn och trygg. Och får enorm lust att gå in.
Numera besöker jag tyvärr inte bibblan lika ofta som förr. Senaste gången jag var på ett bibliotek var nu i maj när jag framträdde på en scen på Stadsbiblioteket i Stockholm när man presenterade och intervjuade tio av vårens debutanter på det som kallas Debutantbar. Det var en speciell stund för mig på många sätt och jag är glad att Debutantbaren hölls just där i år. Det var första gången sen Stadsbiblioteket tagit över denna tradition som tidigare ägt rum på Kulturhuset.
Om biblioteken försvann helt… nej, herregud vilket torftigt samhälle vi skulle få. Och dessutom – hur många är vi inte som skulle sakna den särskilda bibliotekslukten? Den som inte finns nån annanstans än på ett bibliotek.
2011-08-20