Det finns dock en annan kategori berättelser som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Jag är otroligt svag för så kallade coming of age-romaner – berättelser som kretsar kring en ung människas liv under en kortare period i vederbörandes liv (kan vara allt mellan ett par månader till några år), och där huvudpersonen upplever övergången mellan barndom och vuxenliv. Eller åtminstone börjar ana att det finns en sådan övergång, och inser att den ligger hyfsat nära i tid.

The Catcher in the Rye av J. D. Salinger är en sådan roman, liksom Jane Eyre av Charlotte Brontë, och Tolv på det trettonde av Jan Myrdal. Ni börjar haja, va? Mina favoriter inom genren är nästan uteslutande amerikanska, och jag gillar särskilt mycket när de utspelar sig i mitten av 1900-talet, säg mellan 1945 och 1965. Av någon märklig anledning är det nästan bara män som skriver sådana här böcker, och huvudpersonerna är också i nio fall av tio pojkar. Okej, det gör inte jättemycket. Jag har inga problem att se bortom könet när det gäller barn (förutom när själva coming of age-inslaget blir liiiite för hormonstinnt och pojken i huvudrollen börjar objektifiera och sexualisera allt och alla på två ben omkring sig. Som Myrdal och Stephen King har en tendens att göra, t.ex…), men man undrar ju lite försynt vart den söta lilla flickan tog vägen.

Men då ska man komma ihåg att en av de i särklass viktigaste barndoms-/ungdomsskildringarna i modern litteratur är skriven av Harper Lee och heter To Kill a Mockingbird. Och den är fantamig lysande. Genial. Vi såg den på dvd härförleden, maken och jag. Skuggor över Södern heter den i svensk översättning (filmen alltså, inte boken. Boken heter Dödssynden), kom ut 1962, huvudrollen innehas av Gregory Peck och den vann inte mindre än tre Oscars samma år. Alltså dra mig på en liten vagn. Och här gick en annan och trodde att böcker generellt översätts dåligt till rörlig bild – tji fick jag. Det är en helt fantastisk film, och om DU inte har sett den än ska du göra det NU.

Behöver jag dra synopsis? Ääh… du vet vad den handlar om väl? Och gör du inte det, så är det ytterligare en god anledning att läsa den. Som coming of age-roman betraktat har den här berättelsen allt: ett genuint och fullständigt trovärdigt barnperspektiv, naivitet och okunskap som gradvis övergår i erfarenhet och insikt, samt mycket väl genomarbetade karaktärer, fin dialog, synnerligen välavvägd blandning av humor och allvar, och inte minst nagelbitande spänning. Som feminist uppskattar jag givetvis också genusperspektivet i berättelsen. Scout är vid 6–8 års ålder i allt väsentligt en könlös barnvarelse. Det är väl också ungefär vad man kan förvänta sig av en moderlös unge som inte har börjat skolan än (även om hon gör det så småningom, och scenen där hon – under högljudda protester! – ska gå till skolan i en ny volangklänning är obetalbar), de brukar liksom sällan ha sådär påfallande starka könsattribut. Men det fina är att Lee inte själv gör någon poäng av det här. Scout bara är sig själv, what’s the fuss liksom. Av pappa Finchs faderskap blir det heller ingen större sak än att det kan vara lite slitigt då och då. Som det gärna är för ensamstående föräldrar, oavsett kön. Jag gillar’t! En mer klåfingrig amatörpsykolog hade säkert gått i fällan direkt och ägnat många sidor åt freudianska tolkningar av pojkflickans penisavund.

En modern arvtagare till Lees fina berättarkonst och starka personskildring är den samtida amerikanska författaren Curtis Sittenfeld. Hennes debutroman Prep (2005) är också något av det bästa jag har läst. Eftersom den här romanen inte är lika välkänd (än) kan jag gott kosta på mig att ge ett snabbt sammandrag här: tonårstjejen Lee Fiora lyckas ta sig in på en fin privatskola på stipendium. Väl där inser hon gradvis att hennes hett efterlängtade tillhörighet i den övre medelklassen (som snuddar vid ren överklass) kanske inte var så lättfångad, och hennes slutsats blir till sist att hon nog inte vill vara med i den klubben trots allt. Däremellan är romanen en sällsynt gedigen skildring av tonårstjejliv, klasskillnader, ung kärlek, avundsjuka och självförakt. SVÅR igenkänningsfaktor för alla som har varit 15-åriga flickor – och ni som inte har den erfarenheten, men undrar hur det var, kan med fördel använda Prep som handledning.

Sittenfeld fick mycket skit i recensionerna, men mycket cred också. Man gnällde om att boken inte hade mycket till intrig alternativt bara var en slarvigt förklädd självbiografi, men berömde samtidigt det trovärdiga språket, karaktärerna, och den skarpa samhällskritiken. För egen del kände jag att… tja. Ni får tycka vad ni vill. Jag minns inte att mina egna gymnasieår bubblade av dramatik – alltså den sortens dramatik som litteraturkritiker efterlyser. Intriger, däremot, finns det så det räcker av i alla tonåringars tillvaro. Men det är klart, den hjärtesorg som kommer sig av att killen man är vrålförälskad i bara använder en som fyllehångel, och den spänning som omger omröstningen inför skolans lucia, och den svindlande lyckan som uppfyller en när man äntligen blir betraktad som nästan en jämlike av skolans coolaste sistaårselev… nämen visst, det är ju inte Da Vinci-koden direkt. Men för mig var det nästan oanständigt befriande att läsa om.